Förutfattade meningar? Moi?
Självklart har jag det. Förutfattade och förutförfattade. Försöker bryta sönder dem ibland, slänga iväg bokstäverna åt olika håll så att de aldrig mer hittar varandra. Ha! Vilket meningslöst tilltag. De kommer alltid tillbaka. Till samma konstellationer som förut.
En gång ansträngde jag mig lite extra och grävde ned ett antal sönderhackade meningar flera meter under jord, flera mil från varandra. Till vilken nytta? Ingen. Skitiga och kraftigt utmattade krälade de alla upp ur den hårt packade jorden. Schmack! Som dragna av magneter satt de ihop igen. Odödliga. Oskiljaktliga. De kommer alltid tillbaka. Alltid.
Han har aldrig sett en så attraktiv kvinna som jag. Säger han. Och slänger iväg ett dussin välformulerade komplimanger åt mitt håll. Långa som romaner. Jag fångar dem med ett roat leende och antar att han är en rastlös, impulsiv själ, alternativt en manipulerande strateg. Eller både ock.
Det är något i min blick. Säger han. Den där utstrålningen av livskraft. Dessutom är jag välutbildad och har stil. Det tycker han är bra. För det är så få som har det. Stil. Han söker en impulsiv och äventyrlig tjej som vågar leva ett liv utöver det vanliga och som gillar att resa. Jag talar genast om att jag varken är särskilt impulsiv eller äventyrlig av mig. Jag gillar inte att behöva kämpa för min överlevnad mer än vad jag redan gör. Strapatsrika resor där man tvingas sova med kackerlackor och tvätta sig i smutsbrun stinkande sörja är definitivt inte min grej. Men ta mig till ett femstjärnigt hotell med antika och moderna kulturskatter inpå knutarna och jag går i spinn.
Han säger sig vara väldigt speciell, men tillräckligt intelligent för att veta exakt hur han bör uttrycka sig för att inte sticka ut. Vilket får mig att känna ett visst obehag. Man undrar genast hur han verkligen är. Egentligen. Hur själen ser ut. Om den är vit eller svart. Om vår lilla konversation bara är ännu en anpassning från hans sida för att få tillgång till mitt innersta rum. För att kunna stöka till, välta omkull och skita ned.
Han ser bra ut och jag känner en plötslig nedstämdhet när han berättar om sig själv. När han talar om sig som en utåtriktad humorist, men också som en passionerad känslomänniska. Trist. För då vet jag hur det kommer att bli. En hysteriskt intensiv kommunikation, på gränsen till mani, som kommer att dö ut när han inom loppet av några minuter har förlorat intresset. När han har sprutat ur sig sina drömmar och inte har något mer att säga. När den första kittlande spänningen har lagt sig till ro i sin grav för att aldrig mer vakna. Trist, trist, trist.
Pengar är inte viktigt för honom, han är ekonomiskt oberoende. Säger han. Självklart. Pengar är aldrig viktiga för den som har fickorna fulla. Mina fickor är fulla av hål.
Låt oss resa bort tillsammans! Jag bjuder, säg, vart vill du åka? Han ställer frågan och jag svarar att jag gärna åker till någon galax i rymden. New York är också fullt tänkbart.
Sedan tystnad.
Han vill mig inte något. Vill inte veta vem jag är eller vad jag tänker. Han behöver bara få bekräftat att han är. Andas. Finns till. Inom loppet av några minuter har han tömt sig, glömt mig och fått sin kick. Han lever. Åtminstone för stunden.
Förbannade förutfattade meningar. Jag avskyr dem. Inte att de finns hos mig, men att de så ofta bekräftas vara sanna.
helensand 
Kommentarer till: "Du är den vackraste" (24)
Tänkvärt, onekligen…
Jag vet inte. Vet bara att det som borde anses vara grundlösa antaganden ofta visar sig i realiteten vara det man tänkte och trodde. Inte alltid. Men ofta.
Jag har inte sett dig, så om du har den vackraste fysionomin av alla vet jag inte och tror mig heller inte vilja veta men vad jag vet är att du skriver oerhört bra och dina kluriga bilder har ett mervärde för mig.Tillsammans berättar de om sånt jag tycker om!:O)
Jag är inte den vackraste på långa vägar. Redan där begicks / begås det första misstaget 🙂 Överdådigt smörande, som dessutom sker på ett stadium när man inte alls känner varandra, funkar inte på mig. Det är nog få som själva tycker att de skriver bra. Men visst är det roligt när någon annan gillar eller får ut något av det man knackar ned. Ja, du vet ju själv hur det kan vara. Det man själv tycker är rena skräpet kan i någon annans ögon vara … det vackraste 😀
självgoda egocentraler med kuk finns det tyvärr gott om.
Ja
Visst är det trist när den vackra skimrande såpbubblan visar sig just att vara det?
Ja. Så … så … förutsägbart, liksom 🙂
jo glömde ju säga att du skriver jättebra
Yeah, right 😀
yeah!right!
🙂
Förutfattade meningar finns kanske där av en anledning.. Jäkla synd att kapet inte var ett kap.
Kanske. De bygger väl, åtminstone ibland, på någon slags erfarenhet.Finns det några kap kvar? undrar man lite stillsamt.
Inte något kap? Eh? Inte ens i min ålder?
Ingen aning, hörru. Men handlar det bara om ålder kanske det var ett kap.Beroende på vilka preferenser man har, vill säga 🙂
Underbart skrivet! Tack! Du skrev just mina tankar!
Tack själv 🙂
You are so bra asså! Ja, inte det engelska ordet ”bra” förståss 😀 Jo, det tar nog tid och krävs nog tur för att hitta gemensamma själar, för på något sätt så tror personen att det är sakerna som framhävs som är just dem som ska locka dig dit. Kanske finns det en osäkerhet där bakom, men ändå en prioritering om vad som anses viktigt, utifrån vad som sägs. Ibland kanske man snabbt får sina misstankar bekräftade, ibland kanske personen är värd en andra chans. Det kan t.o.m vara så att det inte är sina egna prioriteringar som blottläggs, utan förutfattade meningar om vad den andra personen skulle tänkas prioritera. Och där bakom döljer sig någon som hoppas möta någon som inte uppfyller de förutfattade meningarna. Knasigt va? :)Vi beter oss inte som vi vill, utan som vi tror att någon vill, om vi vill tillräckligt!
Ja. Det finns många trådar att nysta i, många frågeställningar och aspekter som dyker upp.Jag försöker nog egentligen lyfta fram två olika saker, dels insikten om att jag själv inte är befriad från förutfattade meningar, dels det faktum att det trots allt händer att de där förutfattade meningarna visar sig vara med verkligheten överrensstämmande. Jag försöker medvetet att inte göra mig föreställningar om människor, särskilt när jag inte känner dom. Men sanningen är att jag ändå gör mig en bild av hur jag uppfattar dom och därmed görs oavsiktligt en massa antaganden på några få sekunder. Sedan kan man alltid resonera sig fram till att det inte förhåller sig på det ena eller andra sättet, att personen ifråga inte alls är eller kommer att agera så som man tänker. Knepigt och knasigt, alltsammans 🙂
Ja, jag tror att det är bra att man har förutfattade meningar. Det är ju som ett slags bevis att man inte är som guldfisken i skålen och glömmer alla lärdomar som kommit en till känna 🙂 Jag tror att jag hängde med i inlägget men kanske blev mitt svar ett aningens vinklat. Jag vet att du har en öppenhjärtig attityd mot människor, det är bara det att jag snöade in på tanken vad som kan gömma sig bakom det där beteendet som man hade förutfattade meningar om :)Ha en fin (mån)dag h!
Det är helt okej att vinkla på hur mycket som helst :)Och att snöa in på vad som helst :DVilket jag i och för sig inte tycker att du gjorde. Du reflekterade, tänkte vidare.Kände bara ett behov av att förklara mig lite. Texterna skruvas lite extra ibland. Och mitt mål är trots allt att jobba med de eventuella förutfattade meningar / fördomar som dyker upp. Och acceptera insikten att jag inte är så fördomsfri som jag egentligen vill tro. På en millisekund kan tankar dyka upp, som man i ett senare skede ratar och förkastar 🙂
Även om det är tråkigt och något själadödande varje gång man upptäcker dessa människor som suger energi ur andra för att kunna leva så är det ändå tidssparande då man kan välja att gå vidare.
Absolut. Man lär sig att känna igen dom man inte behöver slösa någon tid eller kraft på. Såvida man inte har gjort en felaktig bedömning från första början, vill säga 🙂