© HelenS

Arkiv för april, 2010

Sork utan ork

Det luktar konstigt här. Känner du? Instängt. Ruttet. Det luktar lik. Död sork. Jag minns doften hemifrån. Den där sorkvintern när musfällorna stod gillrade varje natt. Knaprandet i väggarna. Och så den där vidriga stanken av någon stackars sork som dött innanför det tunna skal som utgjorde avgränsningen mellan kök och vardagsrum. Jag känner mig lite som en sork just nu. Men jag är inte redo att dö. Inte ännu.

Det dröjer ett tag innan mina ögon vant sig vid det svaga ljuset. Syret är nästan slut, jag måste ut. Öppnar närmaste dörr och hamnar i en lång vindlande korridor. Väggarna buktar inåt, de tränger sig närmare på ett otrevligt sätt. Vid korridors ände finns ingen utgång. Jag måste gå hela vägen tillbaka. Hittar dörren och gör en snabb sorti från den kväljande instängdheten, men befinner mig nu i ett helt annat utrymme än där jag var från början. Så fortsätter jag. Öppnar dörrar, irrar runt i korridorer. Fortsätter och fortsätter. I timmar, dagar, månader.

Vaknar halvkvävd. Jaha. Ska det här vara någon slags reaktion på min nuvarande situation? Känner mig mer än lovligt patetisk i de så ofta återkommande tankarna om att välja rätt och välja fel. Om konsekvenser av gjorda val och att ta sitt förbannade ansvar hela tiden. Jag vet inget längre. Inget om något. Jo. Jag vet att jag vill bygga en koja under bordet och gömma mig där. Med en ficklampa, min kudde och mitt mjuka täcke. Kanske en tekokare, lite mjölk och några bananer. Sedan ska jag stanna där. Länge. Och jag vill inte komma ut igen förrän allt ordnat sig. För det gör det väl? Ordnar sig. Av sig själv. Bara så där. Jag orkar inte ta tag, hålla i, driva på, föda fram. Det får vara nog nu.

Var god stör ej skriver jag med en röd halvtorr tuschpenna på baksidan av ett hårt skrynklat kontoutdrag. Min nytillverkade skylt ska jag hänga utanför kojan. Det kan vara bra att den sitter där på väl synlig plats om jag händelsevis skulle bli hittad. Var god stör ej. Bestämmer mig för att nedteckna en förtydligande uppmaning. Men den är död, tuschpennan. Den har gett upp andan, lämnar endast ifrån sig en liten blekrosa prick. Jag tar en vanlig blyertspenna och gör en ruta längst ned på min fina skylt. Där skriver jag med prydliga bokstäver Gå din väg, kom aldrig hit igen! Så där ja. Det blir bra. Men. Tänk om den som kommer hit är någon fixartyp? Någon som hurtigt säger ja och jajjemen till allt och alla? Någon som ordnar och grejar. Allt. Även mitt torftiga liv med alla frågor om rätt och fel, om val hit och dit. Äh, varför tänker jag ens tanken? Ingen kommer hit och inget kommer att hända. Om jag inte gör något själv. Det är jag som är den ansvarige producenten för dramat om mitt liv. Samt regissör och skådespelare, inspicient och marknadsförare. Allt i ett. Nej, jag orkar inte. Vill inte.

Kryper in i min koja. Kudden lyssnar vänligt på mina framsnyftade tillkortakommanden och bortförklaringar. Vad ska jag nu göra med mitt liv? Du kan skriva en bok, viskar kudden. Ja, baske mig, det kan jag. Kryper ut ur kojan och hämtar min dator. Sedan in igen, i tryggheten. Fingrarna i startposition och jag knackar andaktsfullt ned ”Sida ett”. Jag skriver en A4 i rask takt. Sedan blir det stopp. För det första: det jag skrivit är inte bra. Verkligen inte bra. Mer åt det urusla hållet. Samtliga ord i min text har använts förut. De är redan skrivna. Således har jag inte tillfört något nytt, inte bidragit med något intressant för världen att ta del av. För det andra: kan man ge ut en bok bestående av endast en sida? Nej, det kan man inte. Verkligen inte.

Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är väl helt uppenbart för var och en som vet vad 347 minus 89 miljoner är. Eller? Okej. Det är inte uppenbart. Jag vet. Men i alla fall. Jag skrev så för att fylla ut med några fler rader. Den där boken, du vet.

Nåväl, det som går att uttyda av mina inte helt behagliga drömmar är att jag känner mig fångad i min obeslutsamhet. Eller nej, det blev fel (fast lite rätt var det ändå). Jag känner mig fångad i min oförmåga. Fel igen (men ändå lite rätt igen). Jag känner mig fångad i … i … min fattigdom. Ja. Så måste det vara. Fattig och ofri. Det är helt uppenbart. Tror jag. Kanske. Det jag vet är att jag är inte en sork. Inte i själ och hiertha. Jag är inte och vill inte vara som en sork. Vill inte fastna innanför väggarna i någon trång gång. Jag vill orka ta mig ut.

Så. För att komma till någon slags avslutning av det hela riktar jag nu några ord till dig, rike man, du som känner väldigt starkt att jag är din kvinna, den som du vill leva resten av ditt liv med. Hit med ringen så gifter vi oss. Jag skriver inte på några papper, för kanske vill jag skilja mig imorgon. Det är dina pengar jag vill ha. Inget annat. Jag ska köpa musfällor för pengarna. Inga sorkar i mina gångar, inte. Nej, här ska det dofta av daggvåt ros och liljekonvalj. Och allt jag gör kommer att bli rätt även om det är fel. Eller tvärtom. Jag vet inte. Jag bryr mig inte just nu. Det som är rätt eller fel i det korta perspektivet kan visa sig vara det rakt åt helskotta motsatta i det långa perspektivet. Därför ska jag frimodigt göra mina val. Och sedan göra det bästa av situationen. Japp. Vi säger så.

 

 

Annonser

Dagens fråga

I min lilla låda har det denna dag inkommit en fråga. En fråga av den särskilt speciella sorten. En fråga att ta ställning till. Jag läser den omsorgsfullt. Ungefär som när man var liten och lärde sig det fantastiska i att kunna sammanfoga en rad bokstäver till talade ord. Långsamt och med eftertanke, mån om att få med varje stavelse och med ett korrekt uttal.

Funderar på hur jag bäst ska lägga orden för att ge en respektfull respons. Dessutom är han väldigt ung. Bara 16 år. Man måste därvidlag använda ett språk som är begripligt för ynglingar på tillväxt. Annars kan mina ord säkerligen uppfattas som ett enda stort frågetecken. Och det vill jag inte. Det är ohyfsat att besvara en fråga med en fråga. Att lämna frågeställaren i ovisshet. Det främjar inte mognaden. Därför känns det viktigt och riktigt att lägga tid på ett välformulerat och genomtänkt svar.

Så jag gör det. Svarar. Väl genomtänkt och, om jag får säga det själv, utsökt formulerat.

 

 

Fråga: tjena vill du ha en ung kuk?

Svar: nä

 

Åt skogen

Någon skulle ha suttit där. Det var så jag tänkte. Då. När jag köpte två biljetter. Men platsen bredvid mig kommer att vara tom. Så rysligt dumt. En biljett åt skogen.

Nåväl. Så får det bli.

Jag får ta med mig en liten gran. En grön grann gran. Den får sitta där, bredvid mig. Dela upplevelsen. Minnas med mig, under år som kommer. Goda granar är alltid bra att ha vid sin sida.

Jag och granen i Globen. Så blir det.

 

Hejdag

 

tulpaner hiertha.jpg

 

Hej Onsdag! Är du ful eller fin? Vet du inte? Nähä. Men du. Det gör inget. Du ÄR i alla fall. Du är onsdag och det räcker fint det med. Visst är det bra? Att man får vara precis som man är. Oavsett om man är en sprittande onsdag eller en likgiltig torsdag. Svin eller kanin eller mittemellan. Så är det med er dagar. Ni är som ni är. Och jag med.

 

Du är den vackraste

Förutfattade meningar? Moi?

Självklart har jag det. Förutfattade och förutförfattade. Försöker bryta sönder dem ibland, slänga iväg bokstäverna åt olika håll så att de aldrig mer hittar varandra. Ha! Vilket meningslöst tilltag. De kommer alltid tillbaka. Till samma konstellationer som förut.

En gång ansträngde jag mig lite extra och grävde ned ett antal sönderhackade meningar flera meter under jord, flera mil från varandra. Till vilken nytta? Ingen. Skitiga och kraftigt utmattade krälade de alla upp ur den hårt packade jorden. Schmack! Som dragna av magneter satt de ihop igen. Odödliga. Oskiljaktliga. De kommer alltid tillbaka. Alltid. 

Han har aldrig sett en så attraktiv kvinna som jag. Säger han. Och slänger iväg ett dussin välformulerade komplimanger åt mitt håll. Långa som romaner. Jag fångar dem med ett roat leende och antar att han är en rastlös, impulsiv själ, alternativt en manipulerande strateg. Eller både ock.

Det är något i min blick. Säger han. Den där utstrålningen av livskraft. Dessutom är jag välutbildad och har stil. Det tycker han är bra. För det är så få som har det. Stil. Han söker en impulsiv och äventyrlig tjej som vågar leva ett liv utöver det vanliga och som gillar att resa. Jag talar genast om att jag varken är särskilt impulsiv eller äventyrlig av mig. Jag gillar inte att behöva kämpa för min överlevnad mer än vad jag redan gör. Strapatsrika resor där man tvingas sova med kackerlackor och tvätta sig i smutsbrun stinkande sörja är definitivt inte min grej. Men ta mig till ett femstjärnigt hotell med antika och moderna kulturskatter inpå knutarna och jag går i spinn.

Han säger sig vara väldigt speciell, men tillräckligt intelligent för att veta exakt hur han bör uttrycka sig för att inte sticka ut. Vilket får mig att känna ett visst obehag. Man undrar genast hur han verkligen är. Egentligen. Hur själen ser ut. Om den är vit eller svart. Om vår lilla konversation bara är ännu en anpassning från hans sida för att få tillgång till mitt innersta rum. För att kunna stöka till, välta omkull och skita ned.

Han ser bra ut och jag känner en plötslig nedstämdhet när han berättar om sig själv. När han talar om sig som en utåtriktad humorist, men också som en passionerad känslomänniska. Trist. För då vet jag hur det kommer att bli. En hysteriskt intensiv kommunikation, på gränsen till mani, som kommer att dö ut när han inom loppet av några minuter har förlorat intresset. När han har sprutat ur sig sina drömmar och inte har något mer att säga. När den första kittlande spänningen har lagt sig till ro i sin grav för att aldrig mer vakna. Trist, trist, trist.

Pengar är inte viktigt för honom, han är ekonomiskt oberoende. Säger han. Självklart. Pengar är aldrig viktiga för den som har fickorna fulla. Mina fickor är fulla av hål.

Låt oss resa bort tillsammans! Jag bjuder, säg, vart vill du åka? Han ställer frågan och jag svarar att jag gärna åker till någon galax i rymden. New York är också fullt tänkbart.

Sedan tystnad.

Han vill mig inte något. Vill inte veta vem jag är eller vad jag tänker. Han behöver bara få bekräftat att han är. Andas. Finns till. Inom loppet av några minuter har han tömt sig, glömt mig och fått sin kick. Han lever. Åtminstone för stunden.

Förbannade förutfattade meningar. Jag avskyr dem. Inte att de finns hos mig, men att de så ofta bekräftas vara sanna.

 

Nä, om man skulle ta och flytta den ena foten framför den andra

Tajm

Loggar in i tron att nu är stunden kommen. Nu är tiden inne. Säg hallå, tiden, är du här?

Det får bli ett slut på akademiska kvartar. Ett slut på tystnadens vaggvisor. Slut på monologer i retur till avsändaren. Slut på engångsförpackningar. För kvällarna blir år som går och handen som ska hålla min måste finnas där när det är dags. Den måste finnas.

Nu är tiden inne att sälja ut mig till vilket pris som helst. Till högstbjudande. Eller till lägstbjudande kanske är mer passande. Men vem fan bryr sig om vad som passar nuförtiden. Det är bara mina egna lagar som styr mig in i vad-som-passar-sig-fållan. Rätt in i tvångströjan med sin stickiga krage. Och jag påminns om känslan från den tid då barnsben tvingades in i trånga strumpbyxor. Röda. Det var ingen som frågade mig om jag ville ha kliande korvskinn på mina ben. Det var bara så. Man skulle ha det. Syrran hade gröna. Jävla kalasbyxor.

Nej, jag ska sälja mig dyrt. Man vill ju unna sig en chokladbit då och då. Livets goda, du vet. En chokladbit och en hand som håller för trycket när jag har ont. En hand som håller min när jag måste gå.

Nu är tiden inne. Visst? Säg att du är det.