© HelenS

Arkiv för mars, 2010

Världen vänder

13 dec 023 phf.JPG

Annonser

Hjärta som vid hiertha slår

I min vildaste fantasi tänkte jag tanken. Det ska villigt erkännas. Jag är inte mer än människa. Jag tänkte tanken. Det gjorde jag. Tänkte till och med att det kanske var möjligt. Kanske, kanske, kanske. Men kunde aldrig tro. Inte helt och fullt.

Det var nog där det brast. Tvivel har aldrig flyttat några berg. Eller är det så här det blir i tider av besparing? Man har inte råd med hur många besvikelser och uteblivna uppfyllelser som helst. Man har inte råd att hoppas och tro.

Här. I en liten vrå av världen. Till ackompanjemang av trumvirvlar och cymbal. Tadaaa! Skåda miraklet, mina herrar! Ögonen. Fulla av liv. Av lust. Av kraft. Blinkar bort all uppgivenhet. Dödar alla nej. Händerna. Se händerna, mina damer! Skalar av all tveksamhet. Försiktiga och modiga. På samma gång. Tankarna, mitt herrskap, se tankarna! Hejdlöst galna. Sansat kloka. På samma våglängd. Högt ärade publikum, se! Se det logiska i det självklara – där ett plus ett blir två, men ändå ett. Hjärta som vid hiertha slår. Längtar. Efter närmare än nära. Vad är väl en kram? Det är att vara alldeles för långt ifrån.

Det jag aldrig kunde tro. Det har heller inte hänt.

 

Allis i Skymningslandet

… and … action!

Linsen följer handens rörelse upp mot randig kind. Zoomar in långsamt. Läppen skälver, själen rister och jag brister ut i ett BRYYYT! En fluga har satt sig på näsan. Helvete. Det här var 187:e omtagningen. Och den hade blivit perfekt. Om inte flugjäkeln hade varit så förbannat närgången. Det finns väl miljoners biljoner andra näsor att sätta sig på? Bannade fläskfluga! Okej. Nu släpper jag det. Klart för tagning 188.

Filmen om mitt liv är ständigt pågående. Vet inte när den blir färdig. OM den blir färdig. Det är så mycket jag vill få med. Så många vinklar att filma från. Så många andetag som måste höras med exakt rätt nyans vid exakt rätt tillfälle. Jag regisserar mig själv i alla scener. Och jag spelar alla roller. För det mesta funkar det. Men det blir väldigt tröttsamt ibland, särskilt med omtagningarna. När det inte blir som jag vill. När den konstnärliga idén går förlorad. Eller när en fluga sätter sig på näsan.

Har flugorna vaknat? tänker du. Kanske. Någonstans har de säkert gjort det. Gäspat med sina små gap och luftat sina vingar innan dagens första flygtur. Men inte här. En fluga behöver inte vara en fluga i min värld. En fluga kan vara något helt annat. En näsa behöver inte vara en näsa. Kanske är det en chokladfläck som sätter sig på en vit tröja. Kanske är det ett land som trampar lite dumt på ett annat land. Eller ett ord som dödar en känsla.

 

Nu har det hänt

Det hände igår. Det som inte kunde hända. Det som aldrig har hänt mig förut.

Aldrig.

Inte en enda gång i hela mitt långa liv har det inträffat att jag kommit till jobbet utan mina nycklar. Nyckel nr 1 som med ett klickeli-klick låser upp den larmade ytterdörren och nyckel nr 2 som öppnar dörren till mitt helgade arbetsrum.

Det hände alltså igår. Noll nycklar i väskan. Och inte en levande själ i nyckelposition inom synhåll.

En märklig upplevelse. Givetvis blev jag en aning förargad när jag stod där och grävde hål i min väska efter något som inte fanns. Vad hade hänt? Var höll mina nycklar hus? Var de otrogna? Låg de och gonade sig i någon annans väska nu? Värmdes de av någon annans hand? Varför hade de lämnat mig sådär, utan att säga ett endaste ord? Frågorna rusade runt, studsade hit och dit utan att finna någon plats att landa.

Sedan kom jag på hur det hela hade gått till. Det var inte nycklarnas fel. Det var mitt. Helt och hållet mitt fel. Det var jag som hade lagt nycklarna i byxfickan häromdagen. I ett par byxor som nu dinglade så fint på sin galge. Hemma. Och jag som alltid brukar lägga tillbaka var sak på sin plats. Alltid. Men inte den här gången. Varför?

Jag måste vara … väldigt trött. Eller väldigt gammal. Eller både ock. Hemska tanke.

 

Hoodeladihoodeladi-hoppsan-vilken-dag

Tänka sig. Jag hade nästan glömt. Vilken tur att jag blev påmind!

För det är inte bra att glömma. Inte bra. Man kommer alldeles för långt bort från verkligheten då. När man glömmer. För långt bort från själva livet. Tant Agnes hade säkert sagt med sin skröpliga röst att ”man får leva på minnena” och genast drömt sig bort till svunna tider med spunnet socker och gamla galoscher. Jag vill inte leva på minnen. Vad är det för liv? Ett liv utan liv. Nej, jag vill leva nu. Därför är det bra. Att jag blir påmind om hur det verkligen är.

Tänka sig. Jag hade nästan glömt. Hur det känns. Om några månader vet jag helt säkert. Då ska jag bli brutalmedveten om hur det är att vara arbetslös. Att inte veta hur hyran ska kunna betalas. Maten. Räkningarna.

Vilken tur att jag blir påmind!

Tjoho.