© HelenS

Arkiv för januari, 2010

Noll – ett

Vi möts några gånger i omklädningsrummet. Hon söker ögonkontakt och hennes blick är djup och intensiv. Jag stirrar minsann tillbaka utan att vika undan med blicken. Mitt arbete har ätit det mesta av mitt tålamod under dagen. Jag är på krigsstigen och ingen – jag säger ingen! – ska komma här och mopsa sig.

När vi passerat varandra ångrar jag mig lite. Mitt ögonblickliga utfall var kanske onödigt. Men det var ju hon som började. Faktiskt.

”Tonight’s gonna be a good night” skrålar ur högtalarna och hon viskar med i de upprepande raderna. Hon sjunger inte, bara viskar väldigt högt. Forcerat och ansträngt, så intensivt att hon nästan snubblar på orden. Det skulle antagligen vara skonsammare för stämbanden om hon bara sjöng ut och lät tonerna flöda friskt och ohämmat.

Tonight’s gonna be a good-good-night. Viskar hon igen. Nästan väsande. Och tittar på mig. Jag viker undan med blicken den här gången. Det är något i hennes sätt att se på mig som känns mycket obehagligt. Jag hade kunnat ta den uppkomna situationen som en komplimang, eventuellt som ett försök att ragga upp mig … men det här var bara konstigt. Skrämmande. Jag har låtit mig skrämmas till förlust.

Okej. Ingen seger för mig idag. Men vi kommer att mötas igen. Jag vet det. Får väl fundera ut något sätt att skrämmas tillbaka. Mina onda ögon räcker uppenbarligen inte. Har jag järnbrist nu igen? Men vänta bara. I’ll be back. Med mod i barm och hårdhandskarna på. Med stål i blick och capen fladdrande som ett vilt segel på stormigt hav. Vänta bara.

 

Annonser

Jag och Fantomen

Varken förr eller senare har någon gjort det du gjorde.

Ingen.

Tack och lov.

Man vill verkligen inte vara med om det.

Verkligen inte.

Inte under några omständigheter, inte för några hastiga timmar eller kortkorta dagar. Inte ens för några yttepyttiga sekunder. Definitivt inte med någon annan eller vem-som-helst.

Man vill uppleva det.

Bara med dig.

Igen.

 

Usch, nu blev jag så där kletigt pastejpatetisk.

Äsch, det är väl bara våren som tränger sig på.

Isch, minus 24 grader. Men ändå.

Jag ser nog hur solen kämpar

för sin rätt att smälta

alla envisa kylrum, avfrosta varje hjärta och måla världen grön.

 

Hänvisad till minnen lever jag

med osynliga avtryck. Men ändå.

Jag känner nog var du finns, med dina fuktiga läppar.

 

Divan till divan

Tant får skylla sig själv.

Ja, det får jag. Skyll mig själv!

Så går det, när man agerar mot bättre vetande. Illa.

Och jag skyller mig själv att ha hamnat i denna svårsuttna sits. Med en lutning på alldeles för många grader och en stoppning som är lika fast som ett sumpträsk får man jobba lite för att sitta vackert.

Men du kan väl stå? säger du och tänker ”vilken jävla latmask”.

Klart jag kan stå, men jag har stått i så mycket senaste tiden. Grejen är att jag behöver sitta. Grejen är också att jag valde fel stol. Helt fel. Då blir det så här. Gilla läget? Skulle inte tro det. Jag tänker klaga mig gul och blå tills jag blir grå. Förr eller senare blir allt svart och då kan jag roffa åt mig någon annans bekväma divan. Vilket kommer bli en utmaning i sig. Själva roffandet. Jag får baka surdegsbröd av mitt samvete, käka upp det och sedan utan problem roffa åt mig världens begärliga ting. Man kan inte både äta samvetet och ha det kvar.

Nåväl. Ännu är ljusan dag och jag sitter vackert, men fruktansvärt obekvämt. Och skyller mig själv. Och läser vad jag skrivit. Och inser mitt misstag. Ett l för mycket. Inte konstigt att allt känns så … fel. Helt fel. Och kallt.

 

Det är bara pistolen som fattas

Det är bara pistolen som fattas, sa han, för dagen klädd i vinröd mundering. Okej, sa hon med gula dräkten. Gul, så där som ägg med extra gul gula.

Jag funderade skräckslaget på olika flyktmöjligheter, men tankarna irrade bara runt, studsade från den ena sidan till den andra. Ett enda vimsigt hoppeli-hoppande hit och dit, utan förmåga att samverka till någon konkret och fungerande plan. Det enda jag kunde fokusera på var huruvida en mördare verkligen brukar klä sig i vinrött eller inte. Skulle det vara någon slags symbolik i färgvalet? Blod, givetvis. Mörkt vinrött blod. Och allt det där vinröda skulle snart forsa fram genom berg och dal, översvämma landet från kust till kust och förkunna att nu är livet slut.

På radion sjöng Phil Collins och herr Vinröd nynnade oroväckande med i refrängen ”you and me in paradise”. För att vara säker på att jag inte skulle fly, bedövade han mig omgående. Jag hade inte längre något val.  Det var bara att invänta Döden. Nu hade han sina mördarfingrar i min käft och jag kunde inte ens bita tummen av honom. Fröken Äggula hastade in och med en chic gest lämnade hon den efterfrågade pistolen. Tadaa!

Sedan blev allt en enda röra. Herr Vinröd lät pistolen vila och plockade istället fram resten av det tunga artilleriet. Det såg ut som stora vägborrar och allt snurrade runt. Det är alltså så här det är, konstaterade jag i en av mina ännu klara stunder. Exakt så här känns det strax innan livet oåterkalleligt rycks ifrån en. Filmen om mitt liv sattes igång med ett ryck och den ena hemskheten efter den andra visades i megaformat. Här gällde det att agera snabbt innan eftertexterna började rulla. Käre Gud, förlåt mig alla mina synder! Förlåt för att jag snodde den där mintchokladen på Domus när jag var 10 år, säg visst har du förlåtit mig för det? Du vet ju att den inte smakade särskilt gott heller, eftersom mitt dåliga samvete tyngde mig så. Visst kommer du ihåg att jag mådde illa efteråt, käraste sötaste Gud?

Herr Vinröd jonglerade med pistolen framför mina ögon. Hepp! Nu var det dags. Han tryckte av. Någon kleggig gegga hamnade på ena tandraden där avgjutningen skulle ske. En kvart senare var allt klart. Ett definitivt avslut och allt var över.

Är jag i paradiset nu?

 

Blå

jul 2009 113 - detalj photofiltre.JPG

Jag vet nog hur det blir.

Får väl på pälsen om jag är blåögd. Du vet, så där barnsligt naiv. Troligtvis klassad som mindre intelligent, oklok, utan vett och sans.

Då må det vara hänt.

Jag orkar inte vara analytisk, planerande, förutseende. Jag vill släppa alla tankar på om, när, hur, eventuellt och kanske. Jag vill bara lalla med. Lallallallalla. Fem minuter, åtminstone.

Tack.

Plus minus noll

Anar en viss kantighet i tilltalet. Korta fraser. Utan början eller slut. Som små pågående örfilar. Troligen har jag placerat orden i fel ordning eller varit ovetande om vad jag borde ha sagt. Nu får jag mitt straff. Jag kan förstås skylla ifrån mig och säga att jag inte visste bättre.

Jag visste inte bättre.

Av någon anledning intar jag en oerhört vänlig position. Förstående. Överslätande. Dina kantiga bokstäver landar mjukt mot min kind.Troligen bara ännu ett utslag av min benägenhet att balansera atmosfären med för tillfället passande attityd och energi. Hade du varit en grå liten mus, då hade jag varit ett knallrosa lejon. Ett vildsint svin och jag hade varit en sävlig sengångare. En väldresserad hund hade gjort mig till en slarvig larv. Jag är så många i en. Alltefter situation och person. För att uppnå den där balansen.

Min stundtals modesta approach är kanske bara ett strategiskt drag. Söt och oförarglig är bästa ingång för att invagga andra i säkerhet och förvissning om min absoluta harmlöshet. Sedan är det bara för mig att slå till. Utan nåd. Om jag behöver det. Men hur går det då med balansen? Om jag går över lik, vad liknar det? Är det ett naturligt urval? Den starkaste överlever, resten blir till saftig mylla?

Den är min styrka och min svaghet. Den förstående, uppmjukande och överslätande sidan. Jag gillar den. Jag avskyr den. Jag balanserar mitt liv med den. För att bevara eller skapa någon slags frid och fred. Till vilken nytta?

Vet inte.

Jag kan knappast rädda världen. Bara min del av världen. Den jag lever i. Den som är närmast mig.

Tänker att det skulle vara fint om man var en god människa. Genuint god. Osjälvisk. Och så. Men det ligger nog inte i människans natur att vara något annat än genuin fullblodsegoist.

Se där, nu vänder vinden. Ditt tilltal är mjukare. Dina meningar längre, de har någon form av innehåll som stannar kvar. Balansen måste upprätthållas och jag snäser av dig, kort och koncist. Allt är plus minus noll igen.

Han visade intresse för mig i Kista

jul 2009 115 - photofiltre.JPG