© HelenS

Arkiv för november, 2011

Iiiihhh!

Lite lätt chockad inser jag att det är advent. Redan! Och jag som inte har städat eller pyntat eller bakat eller städat eller nå’t. Inte för att det hör till mina sysslor inför första advent, men det brukar i alla fall finnas med i tanken att ”jag borde städa, pynta och baka”. Jag tänker tanken, men gör inget för att förverkliga den i praktiken. Så brukar det gå till hos mig. Varje år. Tryggt och traditionsenligt för min del.

Men nu. Inte ens det. Inte ens en tanke i god tid som jag sedan kan slösa mitt dåliga samvete på.

Nej, det är inte som det brukar vara. Allt är annorlunda. Jag är annorlunda. Eller så är allt som det ska vara.

Annonser

Nya glas

Det kan hända att jag blir svart så småningom. Jag vet inte. Men jag har fått lära mig att ingenting är omöjligt.

Jag kan bli svart.

En hemsking, en riktig otäcking som ingen vill ha med att göra. Jag kan bli ett dement kolli med multidiagnoser som överlämnas till tidens tand och dödens väntrum. Icke vinstgivande, genererande noll tillskott i kassan, en o-bra patient med lång vårdtid. Så långt ifrån en våt landstingsdröm man kan komma. Svarte Petter. Ett kort man inte vill dra, inte vill ha.

Det kanske inte ens var mitt fel att jag blev en ovälkommen mardröm. Som Svarta Elsa. Hon som fick en begynnande demens och ordinerades medicin som gjorde att hon fick depression som i sin tur krävde en annan medicin för alla biverkningar som ledde till epilepsi som gjorde att hon fick knapra ännu fler små piller. Och så vidare, och så vidare.

Så var fartyget på drift i stormande hav. Med ingen vid rodret. Inte en enda läkare som hade uppföljningsansvar om hur medicineringen fungerade. Elsa blev svart. Ett svart kolli.

Så småningom konstaterades att den första medicinen varit felaktig från början, att den påföljande katastrofala medicinblandningen förvärrat tillståndet och orsakat en för tidig död.

Kanhända blir jag svart. Men hela mitt sotsvarta väsen kommer att ha en innersta kärna som vet att när min vandringsfärd är över, väntar gröna ängars klöver. Jag må vara svart. Men inte Petter.

Dags för nya glasögon, bästa vårdapparat.

Vars ä’ den?

Den oäkta är redan på plats. Blandad med rester från förra året bjuder de ut sig till var och en som vill hasa sig fram i dess snirklar medelst brädlappar och halvslöa spjutspetsar. Utan mål och mening. Bara för att.

Men jag funderar på den äkta. Vars ä’ den? Fruktar ett bakhåll från en armada av surmulna moln, en attack av tidigare ej skådat slag.

Inte för att jag saknar den. Snön. Bara undrar varför den dröjer så. 

Kära flingor. Var goda och dröj. Tro mig, ni trivs bättre där, i svala himlabädden. Dröj. Nu är tid att falla djupt i godan ro, att sova och försova sig. Dröm och glöm att plikten kallar. Dröm. Och glöm.

Jag är störd

De ploppar upp med mellanrum, jämna och ojämna. Inte bra.

De kräver min uppmärksamhet på ett framfusigt och påtvingat sätt. Inte bra.

De stör mig. Minnena. Jag orkar inte med dom längre. Att sopa undan och slänga är omöjligt. Jag har försökt. De är som envisa sniglar, omöjliga att utrota.

Extern lagringsenhet sökes.

Ansiktsboken

Jag är inte varannan.

Och jag vill inte bli det heller. Jag vill inte. Några undrar varför. ”Varför, varför, varför?” tjatar dom. Räcker det inte med att jag inte vill? Jag vill ha en egen vrå att krypa in i och skuggor där själen kan vila. Inte bli varannan. Mina gamla världar skulle se mig, granska minsta hårstrå, syna minsta stavelse. Finfördela mina beståndsdelar och säga bu. Jasså, du blev sån, du.

Ja, tänk för att jag blev det. Sån. Men jag blev i alla fall inte varannan.

Kärt barn

Lilla grodan. Gosegrisen. Snus-Lisa.  Smask-Fia. Prutt-Stina.

 

BBT

Noll.

Av någon anledning känns det mesta näringsfattigt och urvattnat. Torrt och tråkigt. Det totala utbudet ger inget gensvar i de inre processerna, ingen reaktion. Allt är bara blaha och blasé. Ett nollresultat i dess exakta bemärkelse.

Men det finns en och annan hjärtstartare. En och annan och särskilt en. Som aktiverar pulsen, cirkulationen, det inre leendet.

The Big Bang Theory.