© HelenS

Arkiv för juni, 2011

Tiden är inne

Ser man på, ser man på. Självaste tiden. Inte ofta man får sådant finbesök. Den har ju så bråttom för det mesta, tiden. Rusar hit och dit och flänger och far så man blir alldeles yrslig. Tiden är en rastlös jäkel och ganska hänsynslös gentemot sin omvärld. Kräver att man ska finnas på plats i rättan tid, alltid redo. Och skulle man nu händelsevis vara på fel plats i annan tid, då kan den inte bry sig mindre. Det spelar ingen roll om man har missat bussen eller blivit knivrånad och ligger blödande på öppen gata. Tiden väntar inte på någon.

Men nu är tiden inne och jag ska säga den några sanningens ord, den sanning som är min. Jag ska vräka ur mig allt om himmel och helvete, allt om det år jag till största del återigen har slösat bort på oviktigheter för att jag inte förmådde annat när likgiltigheten besegrade förståndet. Jag ska häva ur mig allt om förutsättningar som ändrat min tillvaro på ett sätt jag inte önskade men försökte vända till något bra, allt om de förhållandevis få sekunder jag ändå kände någon slags sprittande glädje över att benen bär mig från punkt A till punkt B och det faktum att lungorna minns hur man utvidgar sig till bristningsgränsen när så krävs och att jag fortfarande har förmågan att få marken i gungning vid varje fotnedslag på denna min jord. Jag ska berätta om alla orimliga önskningar inför det nya som kommer, men inte i en högljudd och skrikig ton utan lite så där mjukt i förtrolighet. Allt detta ska jag säga.

Vi har aldrig stått varandra särskilt nära, tiden och jag. Kanske är det dags nu. Att ställa sig närmare, att snudda lätt arm vid arm, kanske hålla hand. Att inleda någon slags relation som inte skrämmer skiten ur varje andetag, som inte bryter ned själen och dödar lusten i förtid. Bara ett vara, en nu-närvaro som gör sinnet tillfreds med att flyta med i den oundvikliga resa som tar sin början och når sitt slut vid varje sekunds födelse och dödelse.

Kom tiden, så går vi. Eller står vi. Här. Alldeles stilla.

Annonser

Novalie

Jag sjöng för dig i april. Så vackert jag kunde. Rösten var lite raspig, det var den, men ändå. ”När trollmor har lagt de elva små trollen …”. Kommer du ihåg?

I maj knackade jag på och vrålade ”hallå, är du vaken!?” genom väggen. Men du svarade inte. Kanske var du fullt upptagen med att flyta omkring i ditt brusande universum och ville inte bli störd. Fullt förståeligt.

Du har inte gjort så mycket väsen av dig hittills. Någon liten försiktig kick-box då och då. I övrigt lugnt och stilla. Om 3 månader får jag se vem du är, du lilla knyte.

Adjö då, lilla vän. Sov nu, så du kan hålla dig pigg och alert när jag kommer på besök igen. Hoppas verkligen du är vaken då. Fostermoster vill gärna ha lite respons, förstår du. Annars kanske du inte får några julklappar. 

spegelglas

min något glasartade blick har sin naturliga förklaring

inte arv, men miljö

en reflektion av tillvarons utformning

 

någon annan designade den här verkligheten

jag frågade om jag får måla vitt  och göra stora hål i väggen

för ett fönster ut mot havet

nej, jag får inte, går inte att ändra regler och förordningar

hur skulle det se ut, om alla gjorde en massa fönster och

målade hela världen vit?

 

det skulle bli alldeles luftigt och ljust

 

spegelglas isolerar förvånansvärt väl

man ser inte om någon finns på andra sidan

vem som betraktar och kartlägger

man ser inte, vet inte hur, när och varför

 

jag lägger min hand mot glaset

känner av, känner in

 

efter tillräcklig väntan, det kan vara en dag eller tio år,

kommer något att hända, en krossad tanke eller något

annat som sätter sårspår i redan ärrad vävnad

en händelse, en ändelse på alla ting som ständigt gnager

inpå bara benen

 

jag kryssar inte dagarna, har glömt hur man gör när man fattar

pennan, men minns att allt är en tidsfråga utan svar och jag

räknar stegen till den yttre gräns som markerar min begränsning

men det blir alltid olika beroende på hur långa steg jag tar

det beror på

allt beror på

något annat

Lokala störningar och dess effekter på mänskligheten – en studie baserad på beprövad erfarenhet

Jag sträckte ut min arm och hävde mig över fruktdisken för att nå de perfekta äpplena. Som brukligt är ligger de så svåråtkomligt som möjligt. Just då gjorde tiden ett oväntat stopp. Eller kanske var det bara jag som fick ett driftfel och fastnade mitt i den påbörjade rörelsen. Nej, det var något annat. Något utifrån störde min sfär. Något hade tagit sig in i min energizon och störde min handlingskraftiga förmåga. Autopiloten gick på efter några sekunder och mitt huvud vreds i olika riktningar för att felsöka problemet och hitta källan till det tillfälliga avbrottet.

Där.

Med kexhyllan som fondvägg stod han vänd mot mig och bara stirrade. Han hade liksom jag fastnat mitt i en pågående rörelse och intagit en pose som verkade härröra ur egyptiska avbildningar. Efter att ha noterat det inträffade som en lokal tillfällig störning i mitt flödesschema flyttade jag åter fokus till min aktion ”lägga äpplen i påse”.

Nästa anhalt blev diverse förpackningar med rökt kalkon, vilka jag nogsamt studerade i akt och mening att välja den rätta. Mitt energifält stördes ånyo av ett för tillfället oidentifierat objekt. Någon stod väldigt nära mig, snett bakom min rygg.

Det var han. Igen.

Hans ögon var klotformade och ville tränga ut ur sina hålor. Han log. Stort och brett. Och stirrade. En viss obehagskänsla gjorde sig gällande och jag kände mig pressad att fatta ett snabbt beslut i kalkonfrågan.

 Jag hastade vidare och bromsade in vid hyllan med färska örter. Jag vände och vred på de små plastkrukorna med timjan och basilika, stoppade näsan bland bladen och andades in doften. Ljuvligt! Jag inhalerade därefter en frodig mynta och upptäckte att på ett avstånd av cirka två millimeter från min högra kind gjorde någon samma sak. Inhalerade. Tillsammans med mig. I min myntakruka! Jag ryckte till av det plötsliga och objudna sällskapet.

I samma ögonblick kom en förmodad assistent och ryckte tag i ”någon” för att avlägsna honom ur min integritetszon. Assistenten verkade något irriterad över det troligen ofta återkommande scenariot ”rädda mänskligheten från närgångaren”. Han skuffade ”någon” framför sig, bort från mig och i riktning mot fiskdisken. I rask takt kastade jag ned några örter och kryssade sedan listigt mellan hyllorna för att undvika ytterligare kontakt med ”någon” – som troligtvis var helt harmlös, men jag hade inte lust att ta reda på huruvida så var fallet eller inte. Åtminstone inte just då.

Efter alldeles för tidigt avslutad butiksrunda och med hälften av inköpslistan kvar kände jag ändå en viss tillfredsställelse över att ha tagit mig ut på andra sidan kassorna. Utgångsporten öppnades förskräckligt långsamt, men ut kom jag hel och välbehållen.Vid brevlådestolpen satt en liten hund och stirrade storögt på mig. Jag var hemma inom tre minuter, vilket i normala fall är en sträcka som kräver 15 minuter.

*

Studien visar följande:

1) Hundar. En del människor är som hundar. De stannar till mitt i steget när de fått korn på något intressant, synar föremålet noga uppifrån och ned, nedifrån och upp. Helt ogenerat står de där, scannar av minsta detalj och sniffar in personliga kännetecken för att avgöra om man är vän eller fiende, köttben eller citron.

2) En del människor (jag) är extremt lättstörda i sin energinivå. Detta kan medföra oförmåga att genomföra påbörjade projekt. En positiv effekt kan dock vara att färd från butik till hemmets lugna vrå går väldigt snabbt vilket i sin tur kan ha en gynnsam inverkan på blodcirkulationen.

Lilla fetknoppen

Bryter min vana och känner mig oerhört vuxen när jag väljer att byta reklamfinansierad skvalradio mot P1. Jag tar klivet in i en annan dimension. Land- och sjöväderrapport från SMHI och sedan hamnar jag mitt i mellansvensk vegetation med tema berghällar. En kvinna och två män i en stilla Naturmorgon.

Småfnittrar för mig själv när jag hör dessa fantasters upprymda beskrivningar av den karga växtligheten. Hällebräcka hit och grusbräcka dit och ”oh, en liten fetknopp!”

De talar länge och ingående om den lilla fetknoppen och dess kronblad. Så fullständigt uppslukade och engagerade i sin iver att kartlägga denna livsform – det känns helt främmande för mig att … att vaddå? Känns det främmande att låta sig fascineras, att låta sig hänföras av livets sinnrikt konstruerade mångfald och dess outgrundliga mysterier?

Fnittret fastnar som en liten propp i själen. Har jag blivit så blasé och likgiltig att jag inte längre kan se och uppfatta min värld med den barnsliga nyfikenhet jag föddes med? Att jag inte kan se det stora i det lilla? Illa. I så fall är det riktigt illa.

Byter kanal och slaskar på med tidens vardagsbröl. Men tanken dröjer sig kvar vid fetknoppens kronblad. Jag måste nog ut nu. Ut! Och kolla väldigt noga och ingående på bladrosetter och stjälkar och sånt.

om ingenting

vi talar om ingenting, väder och vind, blablabla och min kind fattar inte att den måste vända andra sidan till, vända kappan ut och in för att komma ned på djupet till den sanning som aldrig sägs

vi talar om ingenting, du bokstaverar och jag upprepar fast i andra ordalag, som en slags bekräftelse på att vi befinner oss här och nu på samma nivå, vi två, fast inget har egentligen blivit sagt, jag har lagt mig på andra sidan nu, det går inte att vända tillbaka

vi talar om ingenting, min blick hålls stadigt mellan dina ögonbryn, du flackar på vägen ner mot mina bröst och upp till någon odefinierbar fästpunkt vid min mun

vi talar om ingenting, så det borde inte störa mig att jag inte är delaktig i den här konversationen, du talar ju med mina bröst, varför vet jag inte, de är ju i sin linda och kommer aldrig att bli större

vi talar om ingenting, jag vill inte mer nu, förkortar mina meningars livslängd med flera meter, det blir någon enstaka bokstav och sedan punkt, bokstav, punkt, bokstav, punkt ända tills du fattar att du måste gå din väg, vända andra sidan till, ryggen mot mig

vi talade om ingenting och allt hade blivit annorlunda om jag bara omvänt mig redan i början och inte bara lallat med i allt blabla-babblande, mycket snabbare hade jag varit fri att tala om någonting som faktiskt betyder liv

Det bästa av allt

Jag väljer en ego-tripp in i susrusig oxytocinkoma. Förväntansfull och törstande efter den softa tillvaro jag saknat så länge. Det här blir bra. Riktigt bra.

Badar i bekymmerslös bubbelpool. 39-gradigt vatten pulserar ivrigt och outtröttligt mot min utmattade rygg. Får fossingarna finslipade och sedan det bästa av allt – helkroppsmassage.

Det bästa av allt.

”Slappna av, slappna av”. Min inre display rullar oavbrutet i ett försök att manipulera hela min varelse till det avslappnade tillstånd stunden kräver.

Men vad hjälper det. Vad hjälper ynkliga hjärntvättande tankar när undergångens demolition woman är i högform och tar sig an sin enda uppgift med skoningslös frenesi. Vad hjälper det?

Inte ett skit.

Mina muskler gör verkligen sitt yttersta för att försvara mig. Vilken kämpaglöd trots underläge! Vilken orubblig hängivenhet mitt i allt elände! Mina trofasta och lojala muskelmedarbetare. Jag måste ge dem det. De håller emot å det kraftigaste för att förhindra inkräktande gripklor att gå loss på själva skelettet. Aldrig har väl uttrycket ”i märg och ben” varit så brutalt begripligt.

”Slappna aaav”

Så fasen heller. Man gör bara inte det. Man slappnar inte av i en situation som kräver individens absoluta kampinsats för överlevnad.

50 minuter har aldrig känts mer likt ett liv utan tideräkning. En evighetsevighet. Jag har aldrig – ALDRIG – varit med om något så ohyggligt oskönt i kategorin hälsovård. Kvalificerad ovård är vad det är.

Jag säger inte ett pip under hela behandlingen. Skyll mig själv. Med mina lungors fulla kraft, högt och ljudligt över hela nejden, borde mina rop skalla AAAJJ! DUMMA DEJ!

Eller kanske ett avgrundsdundrande HJÄÄÄLP! Så där så att jordens inre skakar oroligt i sina grundvalar. Kanske kommer någon liten avdankad prins från trakten kravlandes ut ur dimmorna för att rädda mig undan dessa dödens nävar.

Men även evighetsevigheter har ett slut. Sådär, här får jag ett glas vatten, hej och tack för idag. Demoleringskvinnan verkar nöjd med sin insats.

Tack, säger jag med en suck i outsäglig lycka att det hela äntligen är över och insikten att jag ännu är vid någon sorts liv.

Efteråt bubbelpoolar jag mig genom resten av dagen för att döva obehaget och få valuta för pengarna. Och jag undrar hur jag har kunnat invaggas i tanken om att massage ska vara till för musklernas väl och ve? Att det skulle vara en chans för min hårt ansatta lekamen att slappna av, en förutsättning för cirkulationen att hålla kretsloppet levande.

Jag kallade samtliga mina celler till ett krismöte och vi kom överens om att vi vill förändra ett och annat här i världen. En utmaning, javisst. Men vi är beredda att göra vad vi kan för att göra det obegripligt osköna till paradisisk njutning. Vi kan i alla fall försöka. Vi kan och vi ska.

Allt ska bli det bästa av allt.