© HelenS

Arkiv för oktober, 2009

Långzoom


Inte ny längre. Jag är inte ny. Lite gammal. Fast inte jättegammal. Lite äldre, kan man säga. Men jag är den jag är. Ändå. Likadan som förut. Nästan. Visst, jag har köpt några nya tröjor sedan 1989. Och håret är lite mörkare, luggen lite snedare. Men annars, the same. Likadan. Som förut. Samma gamla jag.

Trodde jag.

För när jag ser henne, så inser jag förändringen. Jag. Har blivit ny. Min syn har lagt sig till med ett nytt objektiv, utan att jag riktigt såg eller var medveten om själva bytet. Mig veterligt har jag aldrig haft några utbytbara delar. Även om jag många gånger önskat att det varit så (käre snällaste Gud, kan du ge mig ett nytt knä snart – eller åtminstone fixa det nuvarande?).

Men kanske är det bara så att jag hade en oupptäckt funktion, en långzoom som inte riktigt kommit till sin rätt. Mitt sätt att se är annorlunda nu. Den tappade vanten som ligger nedgrusad halvt dold av gula löv. Hans icke-försök till närmande. Den översaltade gratängen.

Jag menar, det är ju så uppenbart. Berättelsen om den ensamma vanten som jag kan fila på i dagar och nätter. Och det osynliga närmandet som var det yttersta han förmådde prestera just då. Lika självklart som att den översaltade gratängen blir dagens höjdpunkt, för jag vet. Jag vet att hon älskar mig. När jag ser henne, vet jag.

Pixlarna är så många fler nu. Skärpan så mycket tydligare, stundtals näst intill obarmhärtighet. Tanken så ohejdat associerande, dock allt som oftast utöver det behagligt acceptabla. Men jag är ny. Förändrad. Inte åt andra hållet. Längre bort från mig själv. Nej, det är mer åt samma håll som jag. Fast djupare. Innerligare.

Jag äger fortfarande, men inte hela världen. Jag äger hela färden. Den är min.

Hela färden, till nytt land. Till nytt jag.

 

Annonser

Jag fick skramp

Skramp. Det är en rationalisering av ordet skrattkramp.

Och jag fick skramp av den här.

 

Inte så hårt

Inte så hårt.

Han sa att den sitter inte så hårt. Att den kan lossna.

Okej, okej, tänkte jag och ville bara att han skulle snabba på och avsluta hela proceduren så jag fick stänga käften och gå hem.

Mycket riktigt.

Här sitter jag nu, med en tand i min hand. Det är söndag och imorgon har jag icke ombokningsbara biljetter till sydligare nejder.

Grattis till mig.

Sugarmammies

Hon 38, han 17.

Hon 47, han 22.

Hon 66, han 36.

Hon 72, han 32.

 

Hm. Intressant. Jag har ju hamnat vid sidan av allt vad kärlek heter hittills.

Kanske finns det hopp för mig också.

 

 

Mina bästa sidor

Jag förmodar att jag borde anstränga mig lite mer. Att jag vid det första mötet borde visa mina allra bästa sidor.

Okej.

Jag ska.

Nästa gång. Då ska jag allt visa dem. Mina bästa sidor.

 

Sidorna 13 och 17.

 

Du lilla

Du lilla. Saknar dig.

Det blev så väldigt tyst här sedan du försvann. Du visar dig inte som förr. Då, när tiden tickade på och den jämna farten kunde hållas vid liv med ett nytt batteri. Vet inte riktigt vad som hände, kanske tidens gång är vid världens ände?

Jag försökte verkligen hjälpa dig att komma igång igen. Ville åter se ditt glada tio-i-två-leende. Höra ditt pärlande skratt när du ville ha min uppmärksamhet. Till och med när du ville väcka mig ur nattens dvala alldeles för tidigt. Du lilla spjuver. Men jag gillade dig ändå.

Det var något med dina visare, de var helt förlamade och vägrade röra sig. Hörde hur det tickade lite svagt där inuti dig, men när jag lyssnade nästa gång hörde jag inte minsta suck. Inga livstecken från det som var du.

På söndagen begravdes du i brännbara sopor.

Din plats står tom nu och jag kommer på mig flera gånger om dygnet med att titta på hyllan där du taktfast visade hur mycket tid jag hade kvar att andas. Men nu vet jag inte hur många ögonblick som återstår av dagen. Tiden står stilla.

Saknar dig, du lilla.

 

Antagande i antågande

Antar att du … att jag … attattattatt … jag har hakat upp mig på småsaker. På sånt som hände då.

Och jag antar att ingenting blir så. Som igår. Ingenting. Det kan bara bli som nu. Men inte som då. När själens toner hittade sina rätta ackord i någon annan.

Nu är ensamtid. Annorlunda. Förhoppningsvis någorlunda hanterbart. Tills ett annat nu spränger sig igenom vardagsträsket och bara kliver fram som det mest självklara av alla ögonblick. Det mest levande. Livgivande. När annorlunda svängt åt ett annat håll. Till det som blev mer fantastiskt än någonsin. Mer sammanlänkat, hopfogat, oåtskiljaktligt. Mer extra mer, extra allt, extra superextra megakolossalunderbart.

Eller bara fullständigt åt helvete ituslitande.