© HelenS

Arkiv för juni, 2010

Smstr

smstr.JPG

Halvmolnigt, halvsoligt och jag halvvaken. Men fast besluten att skapa en bra start på dagen stapplar jag ut i den kyliga morgontimman. Min lilla promenad harmonierar perfekt i det stresslösa liv jag nu ämnar leva en tid framöver.

Väljer vägen ned mot stora sjön. Befrielse! Blåvattnet öppnar upp sig mot tidlös himmel – här finns inget som hindrar att lungorna breder ut sig, inga lagar och förordningar som förbjuder bröstkorgen att höja och sänka sig i en behaglig rytm.

Skrääääään! alldeles ovanför mitt huvud och jag rycker till, hamnar i ett smärre chocktillstånd. En mås cirklar oroväckande nära mig. Var kom den ifrån? Jag fortsätter gå, klistrar på en obesvärad min och intar en orädd hållning för att ingjuta respekt i den efterhängsna skrikmåsen. Helt plötsligt är det fem skränskrikare som gör utfallsdykningar mot min väna varelse. Stressnivån är på topp och jag är irriterad till max. Det här var ju min morgon. Min.

Nästa gång ska jag beväpna mig med ägg och mitt hemliga vapen. Vänta bara. Vill ni ha krig så är det okej med mig.

Men kom ihåg att det var ni som började.

Annonser

Igår sömndag. Idag segdag

Drygt, det här. Väldigt drygt.

De släptågar sig fram. Mashasar sig i godan ro, utan att bry sig det minsta om vad jag tycker om tempot. Finns det inga regler för hur långsamt sekunder får gå? Och hur långt? Vart är de på väg?

Det här måste vara årets längsta dag. Minst 32 849 km lång.

Minst.

 

Gedde

– Jag gedde hon en bok.

– Gav henne.

– Gedde. Hon.

– Man säger gav henne. Inte gedde hon.

– Gav? Det låter som om nå’t är av. Trasigt. Inte riktigt heligt.

– Det är inget som är av. Man säger gav. Och helt.

– Man och man. Jag är inte man. Jag säger gedde. För att jag vill.

– Men varför? Du är ju vuxen? Eller?

– Jag är vuxen. För min ålder. Ge, gedde, gett. Se, sedde, sett. Gå, gådde, gått. Få, fådde, fått. För att jag vill.

– Suck. Men säg det då. Säg det och lev med att du säger fel.

– Jag gedde hon en bok. Sägde jag och levade saligt felig i mina heliga dar.

 

Bröllboll

Nu får det väl ändå räcka och vara över  :l

 

Här sitter du

Jaha. Här sitter du och sitter. Oroar dig över småsaker. Mikroskopiska oviktigheter. När hela världen svälter och hela stora havet drunknar i olja. Och här sitter du, din lilla gnällspik. Krokig, rostig och dan.

Vi ska renovera här. Det är inte troligt att du får fortsätta som spik. Härmed är du uppsagd. Din fysiska status är icke godkänd. Rostiga krökta spikar är inte särskilt efterfrågade på marknaden. Ingen kommer att försöka räta ut eller rosta av dig. Nej, sånt blir för dyrt, förstår du. Man skall icke slänga pengarna i sjön, ej heller slösa dem på krokiga spikar. Du har inga pengar på banken. Och inte får du låna några heller. Rostkrokar får inte det. För dom är uppsagda och saknar fast inkomst. Den som inga pengar har får heller inte låna några, men minns att hela världen svälter och hela stora havet drunknar i olja. Va? Är du ingen spik? Visst, dra den där om maskrosen också.

 

Ryck upp mig nu. Ryck upp mig med rötterna. En gång för alla. Torkade blommor är också fina.

… och hon med

Jag är en mycket skojfrisk kvinna.

Jag har inga skor

som man kan gå hem i.

Jag har aldrig träffat någon kropp

som trivs i mina kläder.

Så fort jag slår upp ögonen

blir verkligheten strömlös.

Och mitt hjärta är till brädden fullt

av isterband

och tango jalusie.

Dagarna somnar alltid i mina fickor

redan innan de hunnit börja

och om nätterna försöker jag övertala

främmande människor

att ansöka om vårdnaden om mig.

Ibland sätter jag på mig en höfthållare

och går ut på gatorna som ett levande bevis

på parapsykologins genomslagskraft.

Men för det mesta sitter jag bara

under diskbänken och njuter

av min egen frånvaro.

Galopp galopp

                                      Kristina Lugn

Han skriver ganska bra. Kan man säga.

vi föddes

med en oerhörd saknad

genom ett

rusande tågfönster

om natten

ser du en skymt

av rymdens handstil

omöjlig att tyda

någonstans

i den slingrande väven

av gnistrande bläck

finns förklaringen

till våra liv

                                   Bruno K. Öijer