© HelenS

Arkiv för december, 2010

Helga

– Va?

Jag ser hennes spruckna läppar forma ord jag inte förstår. Kanske beror det på att jag inte låter stavelserna tränga in i mina hörselgångar. Kanske beror det på att jag har öronen fulla med ”merry-mother-fucking-christmas” och jag undrar vad som hände med den utsprungna rosen – finns det ingen hederlig helighet längre?

Det enda jag vet är att morgonen inte är särskilt glimmande och att o helga natt inte var natten som passerade, den som höll mig vaken i väntan på miraklet att få komma hem, att få slippa den gnagande kylan, hungern och allt det som följer i järnvägarnas spår. Det är dags för namnbyte nu, Statens Spjärnvägar. Ja, Spjärn. För det är precis vad ni gör. Ni spjärnar emot å det kraftigaste, för ni vill inte att såna som jag, en enkel fattig mänska, ska få komma mig fram här i världen. Nej, ni vill att jag ska sitta i många långa timmar på en hård och kall träbänk med minus 25 utanför och innanför inte mycket varmare. Sedan ska jag buras in för vidare transport ut i ödemarken och bli stillastående på en spjärnväg mitt i Ingenstans. Natten var förvisso stilla, det var den, men inte stilla på ett sätt jag gillar.

Här sitter jag nu, 17 miljoner timmar försenad. Och där sitter du, lika försenad. Försenade och förenade, så gott som förstenade, sitter vi här och kan intet annat på självaste aftonen. Jag vet inte när jag kommer hem, om jag kommer hem. Klart jag kommer hem, det gör jag alltid. Jag bara tramsar mig som vanligt men det blir lätt så när man är frusen och trött och hungrig. Man tramsar sig för man har inte så mycket att sätta emot när någon tar spjärn, någon som är mycket starkare. Med mycket möda och stort besvär lyfter jag mina stelfrusna händer i ett spastiskt rörelsemönster för att plocka lurarna ur öronen.

– God Jul, säger hon.

– God Jul, säger jag.

Hennes bruna resväska är liten och sliten och på namnlappen läser jag ”Helga Andersson”. Jo, du Helga, det blir väl så. En god jul. Kanske.

 

Annonser