© HelenS

Arkiv för februari, 2013

Lekskola

”Livet är en lek, lek den” sa hon som hade samlat på sig decennier av vishet.

En lek? Okej. Jag letar envist i erfarenhetsförrådet och försöker hitta rätta leken. Kan det vara mamma, pappa, barn? Kurragömma? Katt och råtta? Två slår den tredje?

Det hade varit bra mycket enklare om hon hade sagt exakt vilken lek det är jag ska leka. Och framförallt mycket mer tidsbesparande.

Äh, jag testar med Bulleribock. Det är bara att ta rygg på första bästa.

Annonser

Fortkörning

Är det inte 50 här? Det enda jag vet är att hastighetsmätaren har sprängt sina egna gränser och jag försöker bara hålla i och hålla fast. Snabbare än ljuset susar jag genom alla fartkontroller. Jag kan inte längre påverka hastigheten och ingen polis i hela världen kan stoppa mig. Stoppa mig! vrålar jag så högt min förstärkare  tillåter, men vad hjälper det? Inget och ingen kan hejda min framfart.

Frustande, rasande fort går det och jag håller ett krampaktigt tag i några skumma repändar, såna som man inte vet var de kommer ifrån och hur väl de är förankrade i tillvaron. Kanske lossnar en tåt lite förargligt och sedan hamnar man helt och hållet på avvägar med bara  hälften vunnet. Spunnet socker har aldrig varit min favorit, men nog känns det lite tivoli över rådande situation. Upp och ner i berg och dal,yrsligt vindlande hit och dit i slänggungors ovarsamma famn. Håll i, håll fast. Håll i, håll fast. Jag upprepar mantrat i de stunder jag är vid medvetande.

Hinner registrera att mitt varande nu passerar halvvägs och jag undrar vad som händer sedan. Ska man sätta sig ned och vänta på Döden? I så fall vill jag helst att det blir Joe Black som tar min hand, men det går bra med någon annan också, bara det är någon snäll och vänlig typ som inte går för kylslaget och hårdhänt fram.

På väg mot, till, från. Jag vet inte vilket och kanske spelar det ingen roll. Hur som haver, hälften har passerats och hur mycket klokare har jag blivit? Försvinnande litet. Hur mycket av godo har jag åstadkommit? Knappast något som är värt att nämna. Mina memoarer kommer således bli en mycket tunn samling bokstäver. Nästan inga alls. Så bra. Det passar min lata sida.

Vidare och jag hänger och slänger i de tåtar som nu reducerats till tunna trådar. Tårar. Men nu är jag precis förbi halvvägs. Det må bära eller brista. Det gör det alltid ändå, förr eller senare. Bär eller brister. Kanske först det ena, sedan det andra eller i omvänd ordning.

Med ett ryck förändras farten och är nere på lagstadgade 50. ”Tjenare, hur känns det?” frågar han hurtigt och jag svarar ingenting. Det känns ingenting. Bra eller dåligt, jag vet inte vilket och kanske spelar det ingen roll, vilket i sig är en aning skrämmande för det är väl den där likgiltigheten som är förstadiet till likstelheten. Eller hur det nu är.

”Din bästa tid är nu” säger hon klämkäckt och jag vet att hon inte fattar vad hon pratar om. Min bästa tid har redan varit. Någon hyfsat bra tid kan säkert komma om jag har tur, men inte den bästa. Min bästa tid var då. Då. Jag tänker inte leva i det förgångna bara för det, men inte heller tvinga fram en sanning som inte pallar för det som kallas hållbarhet. Jag har fått min beskärda del av smärta, den som går genom märg och ben, sinne och själ. Sammanlagt en så pass stor del att hälften vore nog. Kanske är det vad som återstår. Hälften.

Det är i alla fall 50 här. Så är det.