© HelenS

Arkiv för augusti, 2010

I can do dis

groda 006 - s.JPG

No comments 

Annonser

dro nä reM

 Jag har brukat och missbrukat.

Förbisett och filtrerat. Omfamnat och förbannat. Sågat, tolererat, förskjutit, njutit, förkastat, återfunnit, ångrat, planerat, omplacerat, bävat och fnissat.

Allt detta har jag gjort med och mot orden. I nödan och onödan. Och jag vet inte varför.

Det finns ju något mer, något annat, något ordlöst som vrider känslan rätt. Något som fångar det flyktbenägna och onämnbara, det outsägliga i sköra bubblors fria lek. Något som tillåter sig ägas på sitt allra egna sätt.

Inuti.

I känslan.

Utan ord.

 

 Tillägg 16.12: Vill bara förtydliga att jag inte alls ser det som absolut nödvändigt att behöva sätta ord på allt … det kan tvärtom kännas befriande att vissa saker i livet talar sitt eget språk, utan ord.

Babushkan briljerar

Har ni sett inläggen?

Varje dag kommer det en invasion av inlägg med rubriker som exempelvis fhfdfhfd och sgldsgld. Brödtexten är en grov stenugnsbakad limpa med obegripligheter på ryska, grekiska, eller vad det nu kan vara för språk. Tog en snabbkurs i ”obegripligheter från världens alla hörn” och kan därför göra en översättning av inläggen som Babushkan publicerar här då och då. Okej, det kanske är en lite mer fri översättning, men skit samma. Det kan ju vara ett fullkornsgott alternativ i alla fall.

 

Det var inte det att jag letade efter rätt betoning

eller att begynnelsen saknades,

inte det att du tvekade eller fumlade med nyckeln

Det var aldrig det att vi inte berörde varandra,

bara inte på det påtagliga sätt jag kanske hade önskat

Jag säger kanske

för jag vet inte

Jag vet inte, för din hand vilade på tangenterna

hundratals mil från mig

och hur skulle det någonsin kunna bli

annorlunda

hur skulle den någonsin kunna vila

på mig

Det var bara det jag ville säga

att jag inte fick, att du inte blev,  att vi inte hittade

 

Herr Perry – del 299

Perry körde fram budbilen och lastade in mina varor. Jag hade hittat en neongul post-it-lapp i min ficka och i någon slags hopplös desperation rev jag den i bitar och strödde efter mig medan jag gick med tunga steg mot bilen. Kanske skulle någon hitta spåren efter mig? Knappast troligt, men man vet ju aldrig. Jag fick fram mitt läppstift och hann skriva H-J-Ä på bagageluckan innan Perry öppnade dörren till passagerarsätet. Jag kunde inte göra mer nu.

Stunden var kommen. Jag talade tuff till kroppen och hoppade in. Rakt in i Dödens käftar. ”Jag heter Micke” sa Perry och sträckte fram handen. För det första vägrade min hjärna att kalla honom för något annat än Perry. För det andra kändes det totalt onödigt med någon namnpresentation i det här läget. ”Herrvor” sa jag och tryckte hans hand. Kände att jag för en sekund hade ett visst övertag i den rådande situationen. Skulle jag vara mesig och avslöja mitt riktiga namn bara för att jag råkar stå inför min våldsverkare och bödel? Ha! Skulle inte tro det. ”Herrvor” sa Perry eftertänksamt. ”Inte många som heter det”.

Jag svarade inte. Bara satt där, tyst som en mussla och ångrade mitt impulsiva namnval. Kunde jag inte ha tagit något vanligt? Sofia. Sara. Sussi. Förresten, vad skulle jag svara om han frågade om mitt efternamn? Pettersson, Andersson, Lundström? Nej. Jag kunde lika gärna fortsätta på den inslagna banan. Kanske något mer sofistikerat. Något med adlig klang. Herrvor af Lederhosen. Herrvor von Kopfschmerzen.

”Var bor du?” Jag ryckte till. ”Klostervägen 23”.

Han slog på radion och till tonerna av ”Goodbye to you” färdades jag genom livets sista minuter tills det tog stopp vid pärleporten. Vi var framme och allt kändes väldigt bekant. Som om jag varit där förut. Jag var hemma. Hos mig! Jag kan inte med ord beskriva det utomjordliga lyckorus som porlade, strömmade, forsade genom hela min kropp. Perry hade inte våldtagit mig. Inte lemlästat mig. Inte ens lagt handen på mitt knä. Han hade bara kört mig hem. Perry hoppade ur bilen. Själv satt jag kvar i ett katatoniskt chocktillstånd. ”Vilken våning?” ropade han. Jag vaknade till liv och stapplade ur bilen. Han hade tagit ett fast grepp om palmen och flera kassar. ”Eh … öh … femte”. Jag tog resterande kassar och den vackra orkidén.

Han var verkligen lång, Perry. Lång och ståtlig som en palm. Hans sätt att röra sig tilltalade mig mycket. Hur han gjorde sina spänstiga frånskjut när två trappsteg i taget avverkades på vägen upp mot målet. ”Sådärja”. Han ställde ned allt utanför min dörr och log. Det var ett väldigt fint leende egentligen. Inte för flirtigt. Inte för säljartrevligt. Bara … fint. Jodå. Men nu var det ”sådärja”. Det var tack och hej och det var det. Vi skulle inte ses mer.

Men det var väldigt snällt att du skjutsade mig hem, Perry Palm. Och du har ett fint leende. Väldigt fint.

 

Herr Perry – del 1

Jag gillar att klara mig själv. Jag kan stå själv, gå själv, göra själv. Kort och gott – kan själv. Denna självständighet är ett resultat av en komplex kombination av olika saker. Dels vill jag inte vara till besvär för andra, dels känns det någonstans som ett misslyckande att behöva be om hjälp.

Därför är det oerhört frustrerande när man befinner sig stående med överfulla kassar och tänker på hur extremt långt och slitigt det är att ta sig från affären över alla milsvida myrar och glupska träskmarker till den trygga kojan vid världens slut.

För att öka besvärlighetsfaktorn ytterligare har man också inhandlat några växter. Hur svårt kan det vara att få ned en palm och en orkidé bland allt det övriga?

Svårt. Förbannat svårt.

Packade i och ur, flyttade ditten hit och datten dit. Klämde in lite här, tryckte till lite där. Den typen av pussel som inte låter sig läggas i vare sig första eller femte taget.

En ståtlig palm. En prunkande orkidé. Så vackra, så oskyldiga, så harmlösa. Förvisso, men just dessa tu var den direkta orsaken till en ansenlig fördröjning av momentet packa pippis kappsäck. En fördröjning i tid som tillät livet att göra oförutsedda vridningar och vändningar. Jojo. Så går det när fägringen lockar och förmågan att bära brister.

Han gick förbi min röriga packningsplats några gånger. En blond variant av Joe Perry, modell 80-tal. Lång och hårvild. Perry log uppmuntrande. Eller var det ett hånflin? Jag vet inte, det var svårt att avgöra på håll. ”Behöver du hjälp?” Plötsligt stod han bredvid mig, lugn och som sagt väldigt lång, medan jag kände mig frustrerat småspretig och bara försökte få ordning på hela situationen. Behövde hjälp? Det var givetvis en vänlig och relevant fråga i sammanhanget, men aj vad det högg till kraftigt i ”kan-själv”-genen. Efter en kort överläggning med mig själv kom jag fram till att bärhjälp från herr Perry möjligtvis kunde betraktas som ett tillfälligt och försumbart nederlag. Jag fick helt enkelt väga det ena alternativet mot det andra. Antingen nedlåta mig till att ta emot hjälp och få med mig varorna hem eller tacka nej och komma hem utan både det ena och det andra.

Förresten skulle hans hjälpinsats vara en ren välgärning från min sida. Man vet ju själv hur erbarmligt trist och tråkigt det är att vara sysslolös på jobbet. Att bara dra omkring som ett förslappat mähä med en enda existerande tanke i omlopp – när får jag gå hem? när får jag gå hem? när får jag gå hem? Här kunde jag med enkla medel förgylla en medmänniskas dag genom lite hederligt arbete.

”Ja, tack” sa jag med ett av mina trevliga leenden. Inte det trevligaste. Men trevligt. Det finns grader även i trevlighet och man behöver inte överdriva. ”Men om du har tänkt att bära mina grejor ut till bilen så går inte det. För jag har ingen bil.” Herr Perry log vänligt. ”Jasså? Men det har jag. Bil.” Jag kände mig tvingad att le tillbaka för att dölja min frustration över detta snabba förslag. ”Eh .. jaha … men vad kostar det med hemkörning då?” Jag kände hur ett misstänksamt drag böljade in som en våg över mina ögonbryn. ”Butiken bjuder” svarade Perry.

Butiken bjuder. Vad svarar man på det? Vad tusan säger man så där öga mot öga med sitt öde? När man vet att ödet med största sannolikhet kör mig till ett ödsligt varulager på andra sidan stan för att våldta och lemlästa mig och sedan paketerar mina sönderskurna och svårt sargade kroppsdelar i svarta plastsäckar. Slutligen sprids hela mitt osammanhängande liv i oländig terräng där inte en enda människa kommer att hitta ens så mycket som ett lillfinger.

”Ojdå, gratis hemkörning? Tack så mycket” sa jag och lyckades med stor möda få munnen att vrida sig til något som liknade uttrycket hos en vänligt sinnad varelse. Perry ilade iväg för att hämta bilen medan jag stod kvar, som förlamad. Hjärnan arbetade dock för högtryck. Min enda räddning nu var att inte visa mig svag, varken mentalt eller fysiskt. Tala tuff till kroppen, som min gamla lärare brukade säga. Tala tuff. Där stod jag och räknade mina sista sekunder i livet samtidigt som jag talade tuff till kroppen för allt jag var värd. Det var alltså så här det skulle sluta, mitt liv. Mitt allrakäraste lilla Jag, finfördelad och utspridd i svarta plastsäckar. Och ingen skulle gråta på min begravning.

 

Warzone update

 

Jag fick ett antal knivar i halsen för exakt en vecka sedan. De var liksom i vägen varje gång jag försökte svälja. Efter någon dag transformerade de sig till trögflytande segslem som slammade igen alla kanaler och lade sig som en oformlig massa vid alla utgångar. Några blev däremot till små hjärnhammare som slog fast sin rätt att leva i outtröttliga manifest. Slagen skalla, hammare åt alla. 

Min kropp var inte alls beredd på detta anfall av illvilliga marodörer. Och beredskapen var uppenbarligen inte god. Det verkar dock som en övervägande del av invasionen har mattats av nu. Kanske har de hittat någon som är bättre än jag, någon med ännu oförstörda ytor att invadera.

Nu väntar jag bara på att lungdivisionen ska ge sig av. Gillar inte att de knaprar på mina lungor och envisas med att lägga sina sovsäckar precis vid syreintaget.

Jaja.

Det är väl bara att vänta ut de små fulingarna. Men jag är beredd nu. När de kikar fram sänker jag dem med mina kraftfulla c-vitaminbomber. This war is not over until it’s over.

 

Blanka

Herreminje.

Vilket leende du har.

Stort och brett. Minst sju mil mellan mungiporna. Jag kan inte påminna mig att jag någonstans någon gång har sett en enda person som kan överträffa dig i konsten att le.

Nej.

Ingen i hela vida världen kan le som du. Och helt plötsligt känner jag mig syreträngd. Får ingen luft. Jag kan inte andas och du tittar på mig med ditt sjumilaleende.

”Jag kan inte andas” väser jag medan svetten bryter fram ur hela min hjälplösa uppgivenhet.

Och du, du bara ler. Säger ingenting. Bara ser på mig och skrattar till, likt ett barn som roas av en tramsig ramsa. Rida, rida ranka, hästen heter Blanka. Jag kan inte andas och det ger du blanka fan i. Min andnöd är inte något problem. För dig. Snarare ett uppiggande avbrott i vardagen. Som en inspiration inför ditt nästa projekt.

Inspiration.

Vet du vad det betyder? Det skulle antagligen göra detsamma, även om du visste. Du är inte bunden till någon form av empati eller omsorg utanför din egen person.

Du andas fritt och får obekymrat din påfyllning medan jag skrumpnar ihop och tynar bort. Utan att du gör något åt det. Jag kan inte andas och den sista bilden jag kommer att se innan allt blir svart är din monsterbreda mun som öppnar sig från öra till öra, din blixtvita tandrad som bländar mig och jag hör mig själv pysa ihop som en sprucken ballong medan hösten bäddar för alla som faller.

Jag bidar min tid. Snart är dags för vindars vilda dans och ditt leende kommer fastna i sitt ytterläge tills orkanen bryter led från led. Och jag rider ut i alla stormar med ett befriat yeehaaa!