© HelenS

Arkiv för februari, 2015

Grattis

Vet inte när den började. Förmodligen har den alltid funnits där, bara mindre märkbar, mer osynlig. Genom åren har den vuxit sig stor och stark, blivit till en kraftfull bjässe och övermannar mig barnsligt enkelt, lätt som en plätt. Mitt klena försök till motangrepp blir enbart en uppvisning i pinsam svaghet, ett bevis på att mitt totalförsvar sedan länge sysslat med successiv nedrustning. Hasa, krypa, kravla. Det är så jag tar mig fram här i världen. Inte bra. Inte alls bra. Knäna blir fruktansvärt fula.

”Men du vill väl något? Så länge viljan finns kan du ta ut en riktning och kämpa vidare” säger hon.

Detta ifrågasättande av huruvida min vilja existerar eller inte känns en aning nedvärderande. Klart viljan finns där, inget snack om saken. Min vilja är stark, fokuserad och fortplantar sig ut i varje fiber av min kropp. Benen vill vila, vila, vila. Hjärnan vill sova, sova, sova. Så kom inte och säg att jag inte vill något!

Vet inte när den slutar. Förmodligen aldrig. Jag erkänner mig besegrad och sitter på lyssnarplats vid prisutdelningen. Den Enorma Tröttheten är oövervinnerlig och stoltserar nu med ännu en pokal till samlingen. Grattis.

Annonser

Mr Kent

Så lade jag mitt liv i någon annans händer, han bar mig en stund men kroknade i mjölksyra och är nu avdomnad i partiellt känselbortfall. Min kropp börjar hänga åt slagsidan till, vajande i obalans med risk att slå huvudet i någon förbipasserande. Jag är oerhört besviken, trodde ju att det här skulle bli min stora dag, men så blev det inte. En hyfsad placering betyder inget.

Har inte haft något bra lopp i år, inte förra året heller eller året dessförinnan. Således inte lopplös, men hopplös. Är definitivt orolig men ska inte lägga mig i någons hand nu. Jag har blivit alltför tung i gumpen och vill inte orsaka felaktig belastning som i sin tur kan medföra onödiga spänningar och långdragna inflammationer. Såvida du inte är Stålmannen. I så fall, bär mig! Flyg mig! Sätt inte ned mig förrän motståndet är krossat, mållinjen korsad och jag högtidligt får mottaga mängdens jubel som den nummer ett jag förtjänar att vara efter alla hårda timmar och envisa dagar. Utan dig, Stålis, finns knappast någon chans att hinna först, nu när hoppet slaget följe med norrmännen, helt utom synhåll. Håll om mig är du snäll. Bär mig. Flyg mig.

 

This used to be a lovely place …

Något har förändrats. Tunnats ut. Runnit av. Bleknat bort. Skarvats ihop på ett klumpigt och onaturligt sätt. Blivit ett oigenkännligt … något.

Vänligen skänk mig ett barmhärtighetsfilter där jag kan frossa i förebilder. En fluffig illusion att landa mjukt i. Utan krav på logiska övergångar.

 

… and this used to be a lovely face

 

En vacker tanke

Det ena övergår i det andra. Varje förutsägbar svårighet och alla vassa hörn rundas elegant i välpreparerade svängar. Inga oönskade incidenter. Inga katastrofala krängningar eller andra krumbukter rubbar det magnifika flytet. Allt går enligt detaljerad plan. Hurra.

 

Cirkka-Liisa

Lite så där. Ungefär.

I hennes värld finns inga exakta mått som kan mäta sig med det som doseras på en höft. De rekommenderade tidsangivelserna för när si och så ska ske är ovärdiga hennes förmåga att improvisera sig fram till storverk.

Magin ligger i att ingen, inte ens hon, vet riktigt säkert när, hur eller om det kokta fläsket är stekt. Själv är jag inte så mycket för den typen av magi. Har absolut inget emot improvisation i måttliga mängder. Eller rörliga höfter. Men ibland behövs decilitermått och någon form av tidtagning för att allt ska komma till sin rätt.

Nåväl. Det är så här hon lever sitt liv. Lite hipp som happ och app lapp sa. Jag får bara tugga i mig det och se till att våra vägar inte korsas alltför ofta.

 

Tips

Red inte ut trassel med nyköpta nystan. Plocka inte upp liftande geparder. Leta inte efter Knattes förlorade heder. Lös inte ut Fnattes pantade pistoler. Laga inte Tjattes trasiga kanyler. Sy inte ihop årsgamla ursäkter. Betala inte chefens knätofsar. Tvätta inte rena hjärnor. Elda inte för pyromaner. Städa inte i sviniga stior. Såga inte av krokiga grenar med sotade stenar. Packa inte ned tromber och tromboner i samma väska. Försök inte så otroligt mycket.

Lägg mig inte i.

 

Picturelia

Den här bilden är en sorts verklighet. Kanske en del av din. Inte nödvändigtvis min.

Där bakom trötta hustak reser sig kyrktornet, majestätiskt och myndigt, som en försäkran om att världens oro är obefogad och allt kommer att vara som det alltid har varit. Men allt kommer att förändras. Allt. Det är bara en fråga om när och hur starkt vindarna blåser.

Du är antingen – eller. Väljer alltid det ena och förkastar det andra, men du kan aldrig tvinga mig att göra detsamma. Jag rör mig fritt i alla världar, blandar stjärnor och  krutonger, jag och du, nu och då. Om du ser rött när jag tänker blått, hör grönt när jag menar grått, så är det ditt val. Din bild. Din sanning. Inte nödvändigtvis min.