© HelenS

Arkiv för mars, 2015

Air

Han var snäll. Visst var han det. Lugn och trevlig. Visst var han allt det och mycket mer. Så mycket mer av det som ryms i ett universum. Så många svarta hål och helt okända system av förvirrade planeter som skapat sina egna omloppsbanor. Så många komplicerade tonlägen som endast uppfattas av den som verkligen lyssnar.

Han talade. Visst gjorde han det. I högtydlig tystnad. Men hur väl känner man en röst, ett bröst man tidigare lutat sig mot? Hur väl vet man vad som flyter i ådrorna, vilka signaler som fortplantar sig från begynnelsens tanke till till handens rörelse på reglaget som låser alla andra ute? Något främmande rör sig därinne under rofyllda andetag, ropar tystnad-tagning-action, kräver blod och allas blickar på det uppenbara.

Annonser

Mu och Mä

”Jag vill ha bredare axlar” sa Mu.

”Bredare axlar?” sa Mä.

”Ja, bredare axlar! Jag behöver det i min dagliga gärning. Ju större ansvar, desto bredare axlar” sa Mu.

”?” sa Mä.

”Du förstår, det måste finnas någon som axlar ansvaret. Någon som tar på sig uppgiften att stå sist i kön, som hamnar längst ned på listan och aldrig riktigt når fram till hötappen. Någon som alltid drar nit och gör att man kan känna sig lite lyckligare lottad. Det måste vara så. Annars skulle min närvaro vara fullkomligt meningslös” sa Mu.

”Den enes olycka, den andres lycka? Ja, det låter väl rimligt. Jag lovar att göra mitt allra bästa för att bidra till ditt meningsfulla liv!” sa Mä och skuttade lycklig ut i vårsolen.

 

Bu och Bä

”Jag vill skilja mig” sa Bu.

”Skilja dig?” sa Bä.

”Ja, skilja mig! Skilja mig från skocken, från den ansamling av mähän som utgör vår dagliga tillvaro. Helt inkapslad i anpassningsfåran smälter jag in i tillrättalagda teorier och medströms flytande filosofier. Jag står inte ut!” sa Bu.

”Nähä” sa Bä. ”Själv letar jag efter min förlängda klöv som skulle uträtta storverk. Letar efter ögonen som skulle spegla min innersta kärna, efter den förlösande samvaron som skulle bekräfta den jag är, som i mothugg och medhugg skulle göra det tydligt för mig vad jag egentligen tänker och tycker.”

”Vi är fruktansvärt olika, jag och du” sa Bu.

”Tackom och lovom. Men du är alltid välkommen tillbaka när eremitlivet börjar tära på förnuftet och du känner en obeskrivlig längtan efter att vara som fä” sa Bä.

”Och du är välkommen att välja ensamheten, när du som alla andra klippt av din ull bara för att man ska och du känner en obeskrivlig längtan efter att vara som du” sa Bu.

 

Dagen Pi

Drar åt skogen, fångar dagen med trasig håv och ser femton fåglar lätta mot blåfjällshorisonten. Allt glider mig ur händerna medan oändligheten tittar på.

 

Vi Da Re

”Du måste gå vidare.”

Jasså, jaha.

För det första: vidare hur då? Längre fram, bak, åt sidan? Eller vidare, som i större cirklar?

För det andra: jag är inte säker på att jag orkar röra mig en enda millimeter till. Oavsett håll. Och cirklar gör mig bara yr och vimsig.

För det tredje: jag måste ingenting.

 

Sånger från bottenvåningen

Tar yttervägen, försöker jobba mig utifrån och in. Randomiserar min begränsade repertoar och hamnar i handklappningsposition. Klappar så hårt jag kan. Knäpper. Stampar. Hoppar. Allt man ska, när man är riktigt glad. Lite extra kraftfull sång på det, några frivolter och jag borde vara hemma.

Jag är en grå brud i gladförpackning

En grå brud i glatt fodral

Jag är ett litet stycke gråtattack maskerad till glädjefnatt.

Hepp!