© HelenS

Arkiv för november, 2009

Facebock

Facebock copyrightversion.jpg

 

Grön (varning: granblogg)

grön gran 002 - m.jpg

Alltid lika spännande att se vad kommunens granstyrelsetjosan (eller vad det nu kan heta) har valt för kulör på belysningen. Förra året var granen helröd. Inte alls snyggt.

Det här är bättre. Grön och grann. Som det anstår en gran.

 

Optimistjoller

En dag kvar. En dag! Förstår inte hur jag ska hinna med. Det är bara helt omöjligt, som jag ser det. Men så ser jag bara omöjligheter i det mesta när tiden är en bristvara. Realistisk pessimist, kallas det visst.

Nu är tiden kort. Förbannat kort. Snart är den död. Och jag fattar ett viktigt beslut i sista sekund. Jag ska omvandla mig till realistisk optimist. Det kan ta väldigt lång tid med denna transformering, men hey, jag har ju hela livet på mig. Usch.

En dag kvar. På denna enda dag ska jag hitta någon jag inte funnit under ett helt liv. Letar febrilt bland uppdykande besökare. Inte den, inte den, inte den. Men kanske den? Om jag har öronproppar och blundar varje gång vi träffas ska det nog gå bra, säger jag uppmuntrande till mig själv. Försöker övertyga mig om det förträffliga valet jag just håller på att göra och påminner mig om att han är rik. Sedan bestämmer jag mig. För att tacka nej.

En dag kvar. En enda dag. Nej, det här går inte. Skärpning! Jag kanske kan göra ett slags matematiskt logiskt urval. Om jag räknar tredje personen uppifrån och bara bestämmer mig för att det är han som är Han.

Räknar.

En. Två. Tre.

Stirrar på en man utan bild. Eh, men vänta lite nu. Visst var det väl fyra jag skulle räkna till? Fyra. Så var det. Jag börjar om. Nummer fyra visar sig vara en luggsliten fårfarmare från Sveg. Min positiva inställning är oklanderlig. Vem har inte längtat efter att få karda ull? Sedan kommer tvivlen som vänder ut och in på allt det som är jag. Det här går inte. Får är inte min grej, okej?

Okej, okej, okej. Kör igen. Tredje gången gillt. Nummer sju blir det. Oavsett. Är jag säker på detta? Ja, jag är säker. Helt idiotsäker. På nummer sju. Högsta vinsten ligger på sjuan.

En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Åtta.

Nä, nä, nä, försök inte! Sju var det ju.

Sju. Med bävan läser jag: ”Hej! Jag är en glad man med fasta skinkor”.

 

Snart är det jul. Hurra.

 

Punctum Saliens

Du. En sak måste du förstå. Det är inget problem för mig. Avståndet.

Jag säger det igen. För du måste verkligen förstå det. Problemet ligger inte i antal meter eller mil.

Okej. Det kunde varit enklare att hålla om dig. En aning mindre komplicerat om du funnits här. Det måste jag erkänna. Jag har visserligen ganska långa armar så här i adventstider. Man förändras med årstiden och mina extra tentakler är bra att ha. Sjuarmad, strålande och vacker i all min glans famnar jag över rätt stora områden, ska du veta. Med andra ord, det skulle – trots snudd på ljusårs avstånd – vara hanterbart om du bodde vid världens ände. Åtminstone ett par månader om året.

Men.

Lustigt, förresten. Har du märkt hur man alltid hamnar där, förr eller senare? Vid ”men”.

Men. Jag har varit vid världens ände. En gång. Två gånger. Tre gånger. Och  jag måste säga att mina förhoppningar nu är en aning grusade, solkiga och trasiga i kanten. På gränsen till strimlade. I det närmaste tillintetgjorda, som när naivt aningslösa papper slukas av en vrålhungrig dokumentförstörare. Hur som haver. Jag var där. Där, vid världens ändhållplats. Men. Inte du.

”Ej heller fanns ditt väsen att skåda vid världens sista öken, ödsliga hav eller hemliga strand” utropar jag melodramatiskt i ett försök att väcka universums sympati. Vilket såklart visar sig vara ett fullständigt bortkastat tilltag. Stjärnor skiter väl i trivialiteter. Nej, du var helt enkelt inte där. Inte ens vid världens ändligaste stormarknad eller Burger Inn’s sista utpost.

Det är då, i exakt den stunden när man står mitt i den flottiga folkhopen, det är då hoppet sjunker ned till fotknölarna med en duns. Underlaget sviktar betänkligt när själen lämnar kroppen alldeles för länge och aldrig har man väl blivit så effektivt knäad som då. När sans och vett återvänder formar sig förvirringen slutligen till en enda samlad tanke. Modlös i barm snyter man sig i stora snusnäsduken och tänker med norrländskt vemod ”Vars i hela frid’n håll’ du hus?” Håller du hus, slott eller koja någonstans överhuvudtaget?

Det är just det som är kärnan, roten, den springande punkten … finns du?

 

Den felande länken

Jag har för vana att alltid bryta kedjebrev, vilket jag har gjort även i detta fall. Rimligtvis borde något hända nu. Eller?

kedjebrev.jpg

 

Varning för vännen

Det är väl ganska naturligt att man är lite misstänksam så här i influensatider.

Även om man har vaccinerat sig finns det ingen garanti mot en alltför tidig död. Därför tycker jag att man fortsättningsvis ska vara extremt försiktig. Mot alla som kallar sig vänner. Ett silkeslent ”jag vill vara din vän” får mig att hoppa tio meter bakåt, springa allt vad jag kan hem till mitt lilla bo, barrikadera mig tills jag tvättat öronen med kaustiksoda och tvingat minnet till förnekelse av det infekterade ordet vän. Jag har nog sett hur illa det kan gå och jag vill fan i mig inte ha någon vän som ödelägger mitt liv.

Här gäller det att vara på sin vakt. Hela tiden. Rätt vad det är ploppar det in ett mail med underskriften Vänliga hälsningar. En del försöker med Mvh, men haha, den enkla går jag inte på. Jag vet vad Mvh betyder. Det är bara att hälla desivon i ögonen och försöka glömma det man sett.

Med allt detta sagt och tänkt har jag nu kommit fram till att det vore bra med en skylt. Alla ska ha en väl synlig skylt på kroppen. En innehållsförteckning där man tydligt kan läsa vad som finns innanför pannbenet och vad som döljer sig i själ och hjärta. Så man vet. Om det är en vän eller inte. För man vill inte göra några dumma misstag. Jag menar, vem vill köpa vännen i säcken? Det kan vara förenat med ett knivhugg i ryggen eller två.

 

Jag ska gifta mig

… eller rättare sagt, OM jag någonsin kommer så långt … this is the way to go!

Nu åker jag till Danmark …

… sa hon.

Sagt och gjort. Det gick fort.

Tidens tecken angav rätt miljö. Hon åkte till en liten ö

med stora möjligheter, du vet såna konstigheter

som inte tillåts här, minsann, för man

får inte göra som man vill, när utvecklingen står still.

Plötsligt var hon över, allt var över och

över allt en välsignad ro. En bro

från fruktlös längtan, väntan på ett annat jag.

Ändå, som om allting hänt, hela rymden har nu tänt

sitt ljus för någon liten ny gestalt. Men allt

är ännu bara Kanske.

Det kan ske, vi får se,

om ett tag, en annan dag.

Här sitter jag.

Moster in spe.

Oj.

Måste vänja mig vid tanken.

Jag är på min vakt

… strängeligen förbjudet lämna lokalen … Mp3, iPod’s icke tillåtna … största möjliga tystnad … sitta minst två timmar, högst fem.

Jaha.

Jag läser instruktionerna lite hastigt och slår mig ned i mitt vakttorn.

Tittar på klockan. Okej.

Det har nu gått två minuter sedan jag satte mig ned och jag är redan dödligt uttråkad. Ser ut över den svettiga skaran adepter som febrilt kämpar med sina uppgifter. Stackars barn.

Nåväl. Självklart har jag varit förutseende för egen del och packat ned lite förströelse i min väska. Undrar vad jag ska ta itu med först?

Det får bli nya mobilen.

Den bor i en plastförpackning som är näst intill ogenomtränglig. Men efter diverse karvande med husnyckeln och några modifierade kraftuttryck har jag nått mitt mål. Kollar alla funktioner och testar samtliga ringsignaler flera gånger. Sådärja.

Nu känner jag mig lite hungrig.

Plockar fram min medhavda matsäck och dukar upp på katedern. En stor termos med te. En morot, storlek jätte. Ett oräkneligt antal hårda mackor, extra krispiga och knastriga, omsorgsfullt inlindade i extra prasslig aluminiumfolie. Några kokta ägg. En bullrig kastrull med risgrynsgröt. Lite ved och tändmaterial så jag kan värma gröten.

Så.

Häller upp teet i min stora kopp, vilket ljudmässigt motsvarar Storforsens dån. Gnager sedan så sakteliga på den gigantiska moroten, medan jag filosoferar lite över livet i största allmänhet och sätter fyr på brasan i synnerhet. Det sprakar hemtrevligt och harmonierar fint med mitt idisslande på hårdbrö’mackorna. Värmer gröten och dunkar de stenhårda äggen mot närmaste bänk. Smaskar i mig allt, släcker sedan ned belysningen helt och hållet. Lägger mig raklång på golvet för en liten sovstund medan glöden falnar. Innan jag somnar hinner jag sjunga några fraser på en tokig liten visa jag hittar på i stunden.

Mjaha. Det är inte så tokigt att vakta ändå. Ganska behagligt, faktiskt. Men allt blir väl vad man gör det till.

 

Rädd?

Han frågar om jag är rädd för tystnaden.

Inte den lilla tystnaden. Den som föds när tanken sover eller när någon väntar förhoppningsfullt på ett ja. Nej. Han menar den Stora Tyssstnaden. Den som skriker sig hes varje gång någon passerar utan att säga något. Varje gång som är alltid.

För det är alltid så. De går alla förbi. Alltid. I tystnad. Möjligtvis skänker någon en hastig blick som en samvetets allmosa, för att inte förlora hittills insamlade poäng av goda gärningar. Troligtvis ägnar övriga endast ett föraktfullt ögonkast åt det där fula som passeras i förbifarten eller en ignorant knyck på nacken åt det alldeles för vackra. Men de stannar aldrig. Går alltid förbi. Och lämnar en skrikande tystnad efter sig.

Nej, jag är inte rädd för tystnaden. Vore jag det, skulle jag inte vara här. Jag skulle inte sitta här och markera ett streck för varje dag som går. För varje dag. Som går.

Går.

Går.

Som igår.

Som idag. Jag skulle inte anstränga min förtvinade hand med att rita hemliga tecken i sanden. Handen. Darrar. Men jag är inte rädd för tystnaden.

Titta, jag har gjort ett sandslott medan du gick förbi.