© HelenS

Arkiv för november, 2009

Facebock

Facebock copyrightversion.jpg

 

Annonser

Grön (varning: granblogg)

grön gran 002 - m.jpg

Alltid lika spännande att se vad kommunens granstyrelsetjosan (eller vad det nu kan heta) har valt för kulör på belysningen. Förra året var granen helröd. Inte alls snyggt.

Det här är bättre. Grön och grann. Som det anstår en gran.

 

Optimistjoller

En dag kvar. En dag! Förstår inte hur jag ska hinna med. Det är bara helt omöjligt, som jag ser det. Men så ser jag bara omöjligheter i det mesta när tiden är en bristvara. Realistisk pessimist, kallas det visst.

Nu är tiden kort. Förbannat kort. Snart är den död. Och jag fattar ett viktigt beslut i sista sekund. Jag ska omvandla mig till realistisk optimist. Det kan ta väldigt lång tid med denna transformering, men hey, jag har ju hela livet på mig. Usch.

En dag kvar. På denna enda dag ska jag hitta någon jag inte funnit under ett helt liv. Letar febrilt bland uppdykande besökare. Inte den, inte den, inte den. Men kanske den? Om jag har öronproppar och blundar varje gång vi träffas ska det nog gå bra, säger jag uppmuntrande till mig själv. Försöker övertyga mig om det förträffliga valet jag just håller på att göra och påminner mig om att han är rik. Sedan bestämmer jag mig. För att tacka nej.

En dag kvar. En enda dag. Nej, det här går inte. Skärpning! Jag kanske kan göra ett slags matematiskt logiskt urval. Om jag räknar tredje personen uppifrån och bara bestämmer mig för att det är han som är Han.

Räknar.

En. Två. Tre.

Stirrar på en man utan bild. Eh, men vänta lite nu. Visst var det väl fyra jag skulle räkna till? Fyra. Så var det. Jag börjar om. Nummer fyra visar sig vara en luggsliten fårfarmare från Sveg. Min positiva inställning är oklanderlig. Vem har inte längtat efter att få karda ull? Sedan kommer tvivlen som vänder ut och in på allt det som är jag. Det här går inte. Får är inte min grej, okej?

Okej, okej, okej. Kör igen. Tredje gången gillt. Nummer sju blir det. Oavsett. Är jag säker på detta? Ja, jag är säker. Helt idiotsäker. På nummer sju. Högsta vinsten ligger på sjuan.

En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Åtta.

Nä, nä, nä, försök inte! Sju var det ju.

Sju. Med bävan läser jag: ”Hej! Jag är en glad man med fasta skinkor”.

 

Snart är det jul. Hurra.

 

Punctum Saliens

Du. En sak måste du förstå. Det är inget problem för mig. Avståndet.

Jag säger det igen. För du måste verkligen förstå det. Problemet ligger inte i antal meter eller mil.

Okej. Det kunde varit enklare att hålla om dig. En aning mindre komplicerat om du funnits här. Det måste jag erkänna. Jag har visserligen ganska långa armar så här i adventstider. Man förändras med årstiden och mina extra tentakler är bra att ha. Sjuarmad, strålande och vacker i all min glans famnar jag över rätt stora områden, ska du veta. Med andra ord, det skulle – trots snudd på ljusårs avstånd – vara hanterbart om du bodde vid världens ände. Åtminstone ett par månader om året.

Men.

Lustigt, förresten. Har du märkt hur man alltid hamnar där, förr eller senare? Vid ”men”.

Men. Jag har varit vid världens ände. En gång. Två gånger. Tre gånger. Och  jag måste säga att mina förhoppningar nu är en aning grusade, solkiga och trasiga i kanten. På gränsen till strimlade. I det närmaste tillintetgjorda, som när naivt aningslösa papper slukas av en vrålhungrig dokumentförstörare. Hur som haver. Jag var där. Där, vid världens ändhållplats. Men. Inte du.

”Ej heller fanns ditt väsen att skåda vid världens sista öken, ödsliga hav eller hemliga strand” utropar jag melodramatiskt i ett försök att väcka universums sympati. Vilket såklart visar sig vara ett fullständigt bortkastat tilltag. Stjärnor skiter väl i trivialiteter. Nej, du var helt enkelt inte där. Inte ens vid världens ändligaste stormarknad eller Burger Inn’s sista utpost.

Det är då, i exakt den stunden när man står mitt i den flottiga folkhopen, det är då hoppet sjunker ned till fotknölarna med en duns. Underlaget sviktar betänkligt när själen lämnar kroppen alldeles för länge och aldrig har man väl blivit så effektivt knäad som då. När sans och vett återvänder formar sig förvirringen slutligen till en enda samlad tanke. Modlös i barm snyter man sig i stora snusnäsduken och tänker med norrländskt vemod ”Vars i hela frid’n håll’ du hus?” Håller du hus, slott eller koja någonstans överhuvudtaget?

Det är just det som är kärnan, roten, den springande punkten … finns du?

 

Den felande länken

Jag har för vana att alltid bryta kedjebrev, vilket jag har gjort även i detta fall. Rimligtvis borde något hända nu. Eller?

kedjebrev.jpg

 

Varning för vännen

Det är väl ganska naturligt att man är lite misstänksam så här i influensatider.

Även om man har vaccinerat sig finns det ingen garanti mot en alltför tidig död. Därför tycker jag att man fortsättningsvis ska vara extremt försiktig. Mot alla som kallar sig vänner. Ett silkeslent ”jag vill vara din vän” får mig att hoppa tio meter bakåt, springa allt vad jag kan hem till mitt lilla bo, barrikadera mig tills jag tvättat öronen med kaustiksoda och tvingat minnet till förnekelse av det infekterade ordet vän. Jag har nog sett hur illa det kan gå och jag vill fan i mig inte ha någon vän som ödelägger mitt liv.

Här gäller det att vara på sin vakt. Hela tiden. Rätt vad det är ploppar det in ett mail med underskriften Vänliga hälsningar. En del försöker med Mvh, men haha, den enkla går jag inte på. Jag vet vad Mvh betyder. Det är bara att hälla desivon i ögonen och försöka glömma det man sett.

Med allt detta sagt och tänkt har jag nu kommit fram till att det vore bra med en skylt. Alla ska ha en väl synlig skylt på kroppen. En innehållsförteckning där man tydligt kan läsa vad som finns innanför pannbenet och vad som döljer sig i själ och hjärta. Så man vet. Om det är en vän eller inte. För man vill inte göra några dumma misstag. Jag menar, vem vill köpa vännen i säcken? Det kan vara förenat med ett knivhugg i ryggen eller två.

 

Jag ska gifta mig

… eller rättare sagt, OM jag någonsin kommer så långt … this is the way to go!