© HelenS

Arkiv för juli, 2009

Rådbråda tider

Det blir väl alltid någon råd med det, sa hon på sitt förtröstansfulla vis. 

Blir det verkligen det? Var, var? När, hur?

Det blir väl alltid någon råd.

Okej, men jag har inte tid att vänta. Tid är pengar och pengar får min värld att snurra, åtminstone när jag hoppar runt i yster dans över att hyran är betald. Den här månaden också. Nej, jag har inte råd med lyxig väntetid. Vem vill riskera att bli utfattig, en uteliggare, en otillräknelig, betydelselös och vämjelig varelse? Helt ute och utanför vill ingen vara. Utom guds lilla barnaskara som står där ute i regnet och sjunger kärlek med klockrena röster. De står där som en liten öde ö mitt i havet, helt avskurna från omvärlden. En bit av himlen som kom nedregnande. En outsider-ö som antyder att vi inte har sett bråkdelen av universums mångfald. En välvillig ö med sin starka övertygelse att någon, om så bara en enda, kommer höra tonerna urskiljas i regnsmattret. Tonerna från himlen.  

Hur som helst. Jag har banne mig inte lust att bli uteliggare. Det blir väl alltid någon råd med det också, skulle hon ha sagt. Blir det verkligen det? Blir det någon råd med det också? 

Jag brukar smula sönder alla råd jag får. Sedan står jag där i smulhögen rådlös och håglös tills benen kroknar och jag måste luta mig mot närmaste vägg. Till min egen förtvivlan och andras suckar. Tills trolleri-trollera och vips är problemet löst! Det var sånär jag hade glömt av det själv. Min möjlighet att ställa mig därute och låta det välsignade regnet visa vägen till det jag inte såg förut.

 

Det blir alltid någon råd med allt. Det blir faktiskt det.

Annonser

Torsdag

vit flagg.gif

Det vore bra.

Att ha en sån skylt. Som visar läget. Mental och fysisk status. Hur man mår och hur det går med allt. Så man slipper hålla på med en massa muntliga utläggningar hit och dit om mående och gående. Jag är så himla trött på det! Samma gamla visa lallar man fram varje gång. För man vet att ingen orkar eller vill lyssna på hur det egentligen är. Hur man egentligen mår. Och hur det går med allt.

 

Förresten har jag vant mig vid att inte tala med någon. Jag talar med ingen. Den här veckan har jag hittills yttrat ett enda ord. ”Jo”, svarade jag häromdagen när kassörskan frågade om jag hade en och femtio löst. Det hade jag. Helt lössläppt i plånboken låg där en och femtio. Och jag sa ”jo”.

Jo.

Ett ord på fyra dagar.

 

Nu ska jag hämta ut ett paket. Hoppas jag inte träffar någon jag känner, för jag hinner inte fixa nån sån däringa skylt just nu. Jag hinner verkligen inte det! Stress på semestern, det måste betyda att jag omedvetet börjar göra en omställning till det hårda och skoningslösa livet.

 

Jag går nu. Och jag mår som jag mår. Och jag vill inte möta någon som vet vad jag heter. Men jag vill ha det där paketet.

 

Frida Fröjd

Litet och trångt. Det är så jag har det. Inte mycket utrymme till förvaring.

En del verkar dock ha tillgång till enorma ytor och kan därmed placera sina medmänniskor utan större svårighet. Klassificera, katalogisera och placera dem, en och en i varsitt fack.

Det skapar ett lugn i tillvaron att veta exakt var man har dem, människorna. Ordning och reda. Man uppnår en begriplighet när man har gjort en artbestämning av deras tankar och agerande. Man känner dem, är förberedd och kan bedöma, parera eller trycka till i förväg om så skulle behövas. För man vet. Man vet vilka ord som kommer att sägas, vilka handlingar som kommer att uföras. Man vet exakt när det där flinet kommer, när ögonen kommer att flacka, när knycken på nacken markerar att samtalet är avslutat.

 

Om jag hade generösa ytor att tillgå skulle jag kunna tänka mig en viss indelning. Men, och detta är mycket viktigt i sammanhanget, en sådan placering skulle ske i flera olika fack för varje människa. Som jag ser det är de flesta av oss tämligen svårplacerade. Det räcker inte med bara ett fack. Människor kan ha så många olika sidor och personligheten kan med tiden förändras i vissa avseenden. Det som finns där ena dagen kanske har utvecklats till något annat nästa dag. Någon kanske börjar säga brandgul i stället för orange. En annan börjar knyppla klockor, trots en tidigare avsky mot allt vad handarbete heter. Om de då hade varit inplacerade i enbart orangefacket eller i hata-handarbetefacket för tid och evighet så hade jag hindrat deras personliga utveckling.

Dock ogillar jag att stycka folk, därför har jag valt att låta bli hela den här vansinniga fackindelningsprocessen. Folk får bara vara som de är, helt enkelt. Lösa och lediga. Det är min regel.

 

Varje regel är ju dock behäftad med det där lilla undantaget. Frida Fröjd. Hon är i högsta grad ett undantag. Jag skulle med lätthet kunna placera henne i ett enda gladfack. Alltid glad. Positiv. Sprudlande. Storleende. Skrattande. Hela tiden, jämt och alltid.

Och det är just det som är så sorgligt. All den där sprittande glädjen. Jag hoppas hon gråter tyst för sig själv innan hon somnar på kvällen. Det skulle göra henne lite mer mänsklig.

Det är inget fel att ha ett glatt sinne. Absolut inte. Men hur kan man vara genuint glad och positiv med en kontrollerande, dömande och dominant man vid sin sida? Han lever säkert ett alldeles utomordentligt bra liv med henne. Ingen tvekan om det. Men hon? Vilket underbart glatt liv lever hon med honom?

 

Gråt lite, Frida Fröjd. Gråt. Det är tillåtet. Du behöver säkert få vara ledsen. Spräck illusionen om det gyllene undantaget. Seså. Gråt nu, kliv ut ur ditt fack och gå din väg medan benen bär dig, innan tiden har stannat.

Hoppsan sa:

Jag känner mig lite hoppsig idag.

Hoppsar iväg till affären och småskuttar lite därinne. Överraskar med några klassiska galoppsteg när jag rundar fiskdisken och övergår sedan till trestegshoppsan ända fram till fruktdisken. Efter ett påhopp i kassan hoppar jag över betalningen och hoppsar gladeligen hem igen.

Hoppsan-galoppsan vicken häli daaa, tra la la laaa!

 

Män att minnas

Han hade små bruna tänder. De var oregelbundna i formen, spetsiga som kaststjärnor. Tidigt varje lördag ringde han på min dörr för att hämta mig. Därefter blev det fortkörning med våra cyklar den dryga kilometern till Gula Rosen, där vi omsorgsfullt valde ur stora glasburkar märkta med texten 1 öre, 2 öre och 5 öre. En sån, en sån och en sån. Och så två såna … eller nej, tre såna. Knallblå salta fiskar, surbrus, sega sockerbitar, guldpengar och en & annan nötcreme. Och lakritscigaretter, såklart. Och en sån där klubba som frätte hål i hela gommen.

Han köpte tidningen till sin farsa. Lördagslyckliga med godispåsar och tidning fastklämda på pakethållarna cyklade vi sedan snabbare än snabbast hela vägen hem igen. Han åt upp sitt godis direkt, men jag var tvungen att vänta med sockerruset tills familjemiddagen var avklarad. Han var inte den jag skulle gifta mig med, men han cyklade lika snabbt som jag.

 

Den jag skulle gifta mig med bodde i huset bredvid. Han var tretton och världens snyggaste. Jag var fem och fick nöja mig med att leka med hans yngre bror. Han var som ett oregerligt yrväder, den där lillbrorsan. Allt skulle gå snabbt och undan och hej och hå vad hans mamma var härdad efter alla hans upptåg. Vi eldade gräs vid husväggen och helt plötsligt brann det på marken längs hela gaveln. Hans pappa hade fullt sjå med att släcka eldhavet och blev jättearg över att få den dagen förstörd. Också.

När jag började skolan gick mina drömmars man sista året på högstadiet. En tjej i min klass fick reda på mitt svärmeri och eftersom hon inte gillade mig talade hon om för världens snyggaste att jag gillade honom. Tillintetgjord och förnedrad insåg jag att det skulle aldrig bli vi två.

 

Jag gifte mig med katten och levde lycklig i alla mina dagar.

 

Fine.

Översta våningen

Någon sa att det brinner på översta våningen.

Det brinner, det brinner!

Brinner? Vänta lite nu. Jag vet inte. Borde jag inte ha märkt något? Jag menar, ingen brand utan rök, ingen rök utan lukt. Och det rökluktar inte. Visst, det är lite varmt här och jag svettas oceaner men så blir det alltid på sommaren. Temperaturen skiftar, liksom årstiden. Det är varmt nu.

Men om det skulle börja brinna någon gång på översta våningen … scenariot är trots allt inte helt uteslutet med tanke på den enorma mängd lättantändligt material som finns både här och där och i alla zoner … släck inte, är du snäll. Låt det brinna tills vi slocknar. Tills vi blir en oansenlig hög i gråskalans alla vackra toner. En liten hög med färdigbrunnet stoff, redo att med lätthet och utan rädslor spridas för världens alla vindar.

Jag håller hårt i det som var din hand. Vi kan flyga till samma blinkande stjärna, landa i samma stilla hav. Mitt i allt bli ett med allt, men ändå med ett tydligt duochjagalfred. Duochjag.

Det är väldigt varmt nu. Men det brinner inte. Ännu.

Drippen Dropp says:

shop til you drop 002 - detalj.jpg

– Drop ‘til you shop!