© HelenS

Arkiv för december, 2014

Igen

Nu är det igen. Cykliskt och traditionsenligt återkommande. Detta igen, denna ständiga påminnelse om konstant uppreping, men dock med viss förändring. I den trygga förutsägbarhetens namn kommer fyra snart bytas mot fem och ingenting blir som förr, då när man visste vem som skulle fasas ut. Vem som skulle hängas på tork över natten eller packas ned i väntan på någon eventuell annan dag. Vem som skulle strykas till och pyntas med skira sidenband eller skrynklas ihop till fullständig oigenkännlighet för att sedan träda in i det oåterkalleliga. Men nu är det igen och det är alltid värst i övergångsperioden, mitt i alla oväntade frifall och lömska svängningar. Innan man har vant sig vid tankens banor, nya vanor och annat främmande som objudet och fräckt tränger sig på.

Som vanligt hänger jag min egenhändigt tillverkade skylt på ytterdörren med ambitionen att den här gången, den här gången ska det äntligen ske. Jag ska ge blanka hundan i kravlistan och bara dra ditt pepparn växer. ”Gone fishing”. Ja,  jag vet att den hänger något snett, men det är helt i linje med min fasta övertygelse och min okuvliga vilja att inträda i ett totalt oansvarigt och vildvuxet tillstånd. Så befriande fritt och ljuvligt obundet. Så vansinnigt trotsigt och galet ohämmat, tvärt emot alla enkelspåriga konventioner, ljusår från lagar och förordningar. Sedan blir allt ändå som nu och man återser besvikelsen över ännu ett misslyckande, samtidigt som det trots allt känns lite som att komma hem. Till det gamla vanliga. Igen.

Annonser