© HelenS

Arkiv för maj, 2010

Korgen

– Du borde ha en korg, säger Göte och pekar på en flätad sak i skyltfönstret.

Jag kommer att tänka på de där knakande och rasslande korgstolarna vi hade som barn, syrran och jag. Det var helt okej med korg just då. Men intresset har svalnat med åren.

– Varför? Varför i hela friden behöver jag en korg?

– Skitbra med en korg, ju! När du tröttnar på folk ger du dem korgen, hehe.

– Jaha, du tänker så. Jo. I och för sig. Men nej. Jag vill inte slänga pengar på att införliva en korg i mitt bohag. Det kommer dessutom inte att räcka med en. Jag har verkligen inte råd med några extra utgifter just nu.

– Exakt. Därför kan jag köpa en till dig.

– Nej. Jag får klara mig med att säga nej.

Och så håller vi på så där. Dividerar, fram och tillbaka.

Sedan går Göte hem till sig med alla pengar kvar och jag korglös hem till mig. Plågar min hjärna med ändlösa trådar och försöker klura ut varför han vill köpa den där korgen till mig. Plötsligt rasslar det till och allt står klart och tydligt i stjärnskrift på nattblå himmel. Göte vill köpa min vänskap. Så klart. Det har ju varit likadant tidigare. I alla år. Med alla möjliga saker. Jag har ett helt förråd med småpryttlar som han har kommit dragandes med. En grej till från honom och jag är helt uppköpt. Att inte ens vara delägare i sitt eget liv är inte vad jag vill. Med sorg i hjärtat messar jag mitt i majnatten:

Köp ingen korg till mig, Göte Borg

Jag tror att om korgen finns är jag förlorad

 

Annonser

Blogga – hur gör man?

Det är väldigt enkelt. Egentligen. Med nätet. Med bloggen.

Man registrerar sig, öppnar en blogg, skriver några inlägg som inte sticker ut alltför mycket och som håller en respektabel ton. Man kommenterar hos andra på ett vänligt och trevligt sätt, allt för att skaffa sig ett förtroendekapital.

Därefter låter man de inre demonerna få fritt spelrum genom att kommentera anonymt och / eller i andras bloggnamn. Här kan man vräka på ordentligt med påhopp, hot och förnedring av allehanda slag. Sedan skriver man lite på sin egen blogg igen och kommenterar med den vänliga bloggidentiteten för att hålla skenet uppe. Vänligheten varvas med att hugga folk i ryggen med kommentarknivarna. Och så fortsätter man, allt efter behag.

Skulle man till äventyrs råka bli påkommen med fingrarna i syltburken är det bara att torka av sig och starta en ny blogg. Köra igång lite försiktigt och sedan vräka på med hela artilleriet igen. Lätt som en plätt. 

Så bloggar man. Om man saknar vett och sans. 

Herr Tätman

Han frågar om det är jag som bor längst upp. Jag klämmer fram ett tveksamt ”ja”. Inte för att jag undrar om det verkligen är där uppe jag bor. Är ganska säker på att jag hör hemma på vinden. Min tvekan ligger i funderingen kring varför han ställer frågan.

”Je håll’ på te å tät’ fönstr’a i hänne huse” säger han förklarande. ”Je undren om hä skull’ va’ som lämplit å kôm förbi nån da’ te vecka’ för te å täät’ åt ni”.

Vet inte varför, men jag svarar ”det går bra”.

Jag förstår nyttan och den ekonomiska vinsten med att tränga sig in i mitt lilla bo och täta alla (tre) fönster, men jag känner mig oerhört stressad nu. Stressad över det faktum att jag inte vet vilken av veckans alla dagar han kommer och plingar på min dörr. Fram till dess att tätningsmannen har varit här måste jag se till att både hem och ”vi” är i representativt och presentabelt skick. Något jag inte alls är van vid.

Det tar någon timme att fixa fönstren säger han. Någon timme! Under den evigheten ska jag alltså tvingas vara trevlig och behjälplig med diverse handräckning av tidningspapper, skruvmejslar, kaffe och annat nödvändigt för utförandet av uppdraget. Man har väl varit med förr.

Jag frågar om han har huvudnyckel. Tänker att han kan göra sitt jobb medan jag gör mitt jobb på annat håll. Men han insisterar å det kraftigaste på att täta fönstren under eftermiddagstid när jag är hemma.

Okej då. Jag får väl se det som ännu en av livets hårda prövningar. Så länge det inte blir tal om tät-à-tête får jag vara nöjd.

 

Kardia

Lyckligare med dig? Nej. Absolut inte. Jag funkar inte så. Den lycka som är min att förvalta har jag redan med mig sedan skapelsens begynnelse. Visst, kursen svänger upp och ned. Ibland gör jag felplaceringar som kostar mig månader av liv i torftiga soprum. Men rätt vad det är sker vändningen. Aktieportföljens innehåll växer till sig igen.

Du gör varken till eller från. Varken eller. Du är bara en skruttig 50-öring som snart förlorar sin rätt att existera. Tämligen värdelös. I ören räknat. Tycker folk och fä som ser det de vill se. Jag kan inte se likheten. Du är så långt ifrån en värdelös peng man kan komma. De känner inte ditt rätta värde, inte din inneboende kvalitet. Det livsrum du öppnar upp, där det finns plats och tid att sträcka ut en krampaktig kropp. Det tänker de minsann inte på, de krokiga krumryggarna. Kanske vet de inte hur krökta och låsta deras egna sinnen är. Noll självinsikt. Noll koll på egentliga behov.

Hur som helst.

Jag har kikat in i ditt rum när dörren stod på glänt en gång för länge sedan. Jag har sett rummet och jag visste redan då att det var väldigt speciellt.

Nej, jag skulle inte bli lyckligare med dig. Men jag skulle hitta hem. Var snäll och blinka med helljuset så jag ser dig. Äh, ta och ös på med en rejäl skogsbrand, vetja. Man kan aldrig bli för tydlig. Jag vill bara se var och att du finns. Benen bär mig inte längre, de har gått alldeles för långt nu igen. Jag behöver koppla upp minus mot plus och ladda i viloläge. Din kammare skulle göra susen, jag vet det.

 

Du vet, livet

– Du vet, livet

– Ja?

– Livet är så mycket mer, så oändligt mycket mer

– Jaha?

– Livet … det är så mycket man inte ser, inte förstår … man bara känner att det liksom bubblar under ytan och pyser bakom molnen, det är så mycket som vill ut och fram, som vill omfamna oss med sin glädje

– Okej

– Den finns där någonstans hela tiden, den där omfamningen, den bara väntar på att få krama om dig och hela världen!

– Fint

– Nu måste jag förkovra mig i detta fantastiska, visst är det fantastiskt? Jag blir alldeles till mig av hänförelse och du med, jag ser att du blir rörd av denna underbara insikt!

– Nja, alltså … du vet, björkarna …

– Oh, livet är härligt att leva!

– … och jag känner mig lite …

– Jag ääälskar liiivet!

– … nere …

– Kärlek till dig från hela universum, tjingeling!

– … hej

 

Ambassadeur

Du är utvald. Positionerad. Stationerad. Betrodd med den ansvarsfulla uppgiften att verka för landets bästa i främmande världsdelar. På livstid. Liksom jag.

Vi ska synliggöra och företräda vårt lands innersta kärna av välvilja och medmänsklighet. Landet Kärlek.

Gör du ditt jobb? Gör jag mitt jobb?

Tror vi sjukskriver oss rätt ofta. Aj, jag har lite ont i huvudet idag, jag kan inte jobba. Oj, ett hårstrå gick av, jag kan inte jobba. Uj, det regnar just nu, jag kan inte jobba. Det finns alltid en hel drös med ursäkter till varför man inte kan sköta sitt arbete.

Alla kan ha en dålig dag, självklart. Man kan få kräksjuka eller alligatorinfluensa. Då måste man hålla sig hemma och dricka te med harsyra och fläder så man blir frisk igen. Sedan är man redo att vara snäll, god, omtänksam, varm och välvillig mitt i en värld av spjutspetsade pikar och nedlåtande kommentarer. Man är redo, inte först och främst för att man vill, utan för att det är vårt uppdrag att verka för det goda i det område där vi är placerade.

Nu måste jag iväg till jobbet. Det kommer inte att gå så bra idag för jag har brutit en nagel. Jag känner att jag inte orkar vara snäll och god, har ingen lust med det. Alls. Får köra på autopiloten så kanske det reder sig och blir alldeles tjockt av kärlek ändå. Man vill ju trots allt göra ett bra jobb.

 

Krasch-bom-bang

De knuffas ut. Några hoppar frivilligt. Det känns bättre så, att hoppa själv. Göra ett eget sista val i det oundvikliga.

I en strid ström färdas de genom luftlagren. Faller, ramlar, rasar, störtar. Så vackra i vita brokader. Krasch-bom-bang i ojämn rytm. Hamnar på mitt tak av plåt. Förlåt, att vi stör. Att vi dör just här ovanför ditt söta huvud.

Äsch, det gör inget. Visst, ni dörstör mig. Men jag är ändå ledig idag. Har inget bättre för mig än att vakna till liv.