© HelenS

Arkiv för februari, 2010

Inte rasande, men nästan

Men håll dig på din plats, din … din nedrans hoppetossa! skriker jag mycket högt inombords när hon dunsar in i mig för åttiofjärde gången.

Det blir alltid problem. Har du tänkt på det? Problem när folk inte håller sig på sin plats. När de envisas med att gång på gång röra sig över gränserna till annanmansland. Dessa ständiga konfrontationer är en säker källa till irritation, i synnerhet när det stycke mark man förfogar över är väldigt litet.

Hur kommer det sig att folk inte lär sig av misstagen? Jag menar, en armsving i ryggen eller en spark på benet borde det inte göra felsteg och olovligt intrång på annans ägor till en läxa att lära av – till en erfarenhet att inte upprepa? Nej. Tydligen inte.

Jag försöker undvika hennes hejdlösa framfart genom att hålla min plats, men tvingas ändå parera i sista stund. Om och om igen. Jag vägrar lämna det som är mitt. Beslutar mig för att inte väja för lite hugg och slag, inte krypa undan utan tar striden. Varje gång vi tacklas vänder hon på huvudet och ler ursäktande mot mig. Jag ler tillbaka. Grymt ansträngt och med en stramhet som endast uppnås genom en överdos av citroner. Men hon uppfattar nog inte det onaturliga i min krystade munstretch. Och jag blir ännu mer irriterad. Den där människan borde ha en egen inhägnad med strömförande stängsel. Man får faktiskt inte hoppsa omkring hur som helst. Inte när många ska samsas i en liten världsdel.

Så småningom försöker jag bara acceptera situationen och finner mig i ett antal blåmärken här och där. En klen tröst är att hon antagligen kommer vara lika blåslagen som jag. Som genom ett under lyckas jag undvika att hennes hovar trampar på min ömma tå – den som jag redan blivit trampad på. Alltid något positivt. Känner att jag inte hade kunnat ansvara för konsekvenserna om min misshandlade tå blivit utsatt för ytterligare tortyr. Således borde detta vara positivt även för hoppetossan. Även om hon inte vet hur lycklig hon är över att fortfarande vara i livet.

Nu ska jag se över mitt lands väl och ve. Vila och mat gör mig nog på bra humör igen. Kanske. Eller varför inte den enkla insikten att jag inte har fått någon istapp eller lavin i huvudet. Ännu. Jag kan vara lycklig över att fortfarande vara i livet.

Annonser

Tjatgnat

Sluta upp med det där! säger jag strängt till mig själv.

Och upprepar strax samma beteende igen. Suck.

Jag är så trött. På detta eviga tjatande. När ska jag göra som jag säger? När? Hur många årtusenden ska jag slösa bort med dessa ständiga snedsprång och avvikelser från den ursprungliga planen?

Men jag kände inte för det just idag, hade ingen lust.  Va? Hade ingen lust? Här kan man inte komma dragandes med lust i tid och otid. Lust?? Vad är det? Inte något annat än en bedräglig villfarelse om lycka som mättar. Lust är inget att lita på. Håll dig till planen. Bara gör. Oavsett smärtornas smärta, pågornas plåga och lättjans förbannelse. Bara gör. Känn inte efter så jävla mycket. Gör! Du vet hur det blir annars.

Ja. Jag vet hur det blir. Mina många misslyckanden radas upp och ligger där framför mig, stora som rostiga segelfartyg. De gör sig ingen brådska att försvinna, det kommer att ta lång tid innan de seglar iväg till annan destination. Vädergubben sa att vinden vägrar blåsa idag. Ingen vet hur länge stiltje kommer att råda. Vinden, den nyckfulla skojaren, gör som den vill. Och nu vill den inte. Så jag får vackert betrakta mina fallerade planer, eller rättare – min oförmåga att genomföra.

Måste hålla mig till planen. Måste. Genomföra. Fast jag inte känner för det, inte har lust, inte orkar vara i det som gör ont. För jag vet. Det finns inget annat sätt. Min strategi för att nå målet är väl genomtänkt. Det är bara jag som ställer till det. Jag sabbar det hela när oviljan att uthärda smärta besegrar visheten.

Jag har åtminstone förstånd nog att inte komma med klämkäcka tillrop. Det är totalt verkningslöst med kom-igen-med-friska-tag  eller  ryck-upp-dig-vetja!  Inga såna fraser kan få mina lungor att blåsa med den kraft som krävs för att flytta ett enda fartyg. Inte ens förflytta ett litet ensamt löv som ligger kvar på kajen sedan förra hösten. Bara handen på min axel och ett försiktigt ge-inte-upp som tickar på därinne kan hålla lungorna vid liv.

Så är det. Jag måste se till att hålla fast vid den lilla motor som driver kuggarna, som håller maskineriet igång – ge inte upp. För vinden kommer att mojna och fartygen kommer att ligga stilla många gånger än. Jag kommer att svika min plan en gång till och en gång till. Måste bara hålla fast vid ge-inte-upp.

Ge-inte-upp, ge-inte-upp, ge-inte-upp

 

OS – jag var där

Nu sitter jag här i min lilla vrå och begrundar bankvärldens förfall.

Det tog alldeles för många minuter av mitt liv innan kassa-ärendet blev expedierat. Varför då? undrar man. Var det en ansenlig mängd kunder som hunnit ta sin nummerlapp före mig? Nej. Endast ett fåtal människor befann sig i lokalen. Det måste ha funnits någon annan orsak till varför kvarnen malde långsammare än brukligt är. Kollar kassapersonalen på OS? Brinner det i knutarna? Pågår det ett bankrån?

Klart man undrar vad bankmänniskorna har för sig när de springer fram och tillbaka hela tiden. En ständig skytteltrafik mellan kassan och det där andra, vad det nu är. Som kund har man att välja mellan att vänta i evigheters evighet eller ta gisslan för snabbare service.

Näe. Det går utför med Sverige. Men vi är bäst i OS. Och tänka sig att jag, lilla jag, nyss har varit där, mitt i ickehändelsernas centrum. Mitt i högborgen av Obefintlig Service. Det blir något att minnas på gamla da’r.

 

Dagens kalla

”De e bäldit kallt ote”  sa han bakom disken när jag passerade för att träda ut i vardagen. ”Minos schogotre. Kallt. Bäldit kallt”.

Oj då, sa jag och insåg att min lilla utflykt kanske skulle bli dagens ultimata prövning. Men jag hade inget val. Syret i min cell down under var slut sedan länge. Det var abslut nödvändigt att lagra upp i lungsäckarna om jag var intresserad av en fortsatt existens i nuvarande livsform.

De första fem minutrarna gick hur bra som helst, men i den sjätte minuten small det till. Jag var tvungen att dra halsduken över ansiktet, med endast en liten glugg för ögonen. Man vill inte famla i blindo en sån här dag när snöskottarna härjar vilt på taken. Min efterlängtade promenad blev således något av en besvikelse eftersom luftvägarna hindrades att insupa livets anda ofiltrerat. Det var som att spatsera omkring inne i bunkern. Bara lite kallare. Bäldit mycket kallare, faktiskt.

Efter en timmes knatande gav jag upp utelivet och beslöt att uppsöka närmaste ICA. Behövde inhandla någon form av lunch. Hamnade framför hyllorna med färdiga sallader. Vände och vred på samtliga förpackningar för att finna den som skulle kunna tänkas smaka något annat än vatten och plast.

Plötsligt stod en liten tant bredvid mig. Gammal och grå, hon måste ha varit minst 150 år. Vet inte varifrån hon kom. Hon ploppade bara upp där, från ingenstans. Lite som på animerad film. Wawoom, and there she was. Jag vet inte om hon tittade mest på salladsförpackningarna eller på mig. ”Jag köper aldrig såna där sallader” sa hon med eftertryck och gjorde en konstpaus. Nähä, sa jag. ”Vet du varför jag inte köper såna där sallader?” sa hon och spände ögonen i mig. Näe, det vet jag inte, sa jag. ”Jo, det ska jag tala om för dig”.

Här förväntade jag mig nu en tre timmars utläggning om varför man inte bör köpa färdig sallad. Men hon höll sig oväntat kort. Tack och lov. ”Du förstår, en gång när jag köpte en sån där färdigsallad … då kom det ut flugor när jag öppnade locket!” Jaha, oj då, det var inte bra, sa jag. ”Nej, det var verkligen inte bra. Därför köper jag inte sallader längre” sa hon triumferande. Sedan gick hon. Eller om det var jag som gick först. Jag minns inte. Vet bara att jag plötsligt inte var särskilt benägen att betala ett enda öre för någon plastsallad om det dessutom skulle finnas flugor med på köpet. Eller maskar. Fyllningen kan ju variera när det är dagens.

Tror jag nöjer mig med lite te.

 

Leverpastejens dag

Idag är det leverpastejens dag. Visste ni det? Inte jag heller. Men det måste vara så. Alla tecken tyder på det. Snöflingorna som faller därute viskar ”leeverpasteej, leeverpasteej” med sina spröda röster så det hörs ända in i mitt lilla krypin. Tevattnet som kokar bubblar ”lev-blubb-er-blubb-pas-blubb-tej”. Och hela min kropp skriker efter leverpastej.

Naturligtvis har jag i min välfyllda kyl … ingen leverpastej. Tarmen gråter. Vad göra? Seså, lilla tarm. Inte gråta. Allt ska bli bra, ska du se. Klockan är snart nio och då öppnar butiken runt hörnet. Vi måste bara vänta några minuter till. Tick tack tick tack. Ack, huru visarna släpa sig fram och skänka intet annat än smärtsam väntan.

Näe. Nu orkar jag inte vänta längre. Jag hastar till affären och bankar på dörren. Kanske släpper de in mig lite tidigare.

Hopp och hej, leverpastej!

 

Den usla kocken

Det vore enkelt. Så jävla enkelt med fina råvaror.

Men så länge usla ingredienser fortsätter tillsätta sig själva och beblandar sig med den omutliga envisheten och viljan att ändå försöka, kommer den totala smakupplevelsen att ge en besk eftersmak av besvikelse och frustration. Så länge 100-tals kilo disfunktion fortsätter blanda sig i mitt liv kommer det fulländade mästerverket aldrig att födas.

Jag vill börja om. Med rena, okomplicerade smaker som förhöjer och ger kvalitet till anrättningen. Jag vill ha samma förutsättningar som de andra. Men det har jag inte. Än så länge. Kanske aldrig. Det jag har i mitt skafferi är det som tilldelats mig. Det är varorna jag ska göra något av. Gud vet att jag har försökt, enligt konstens alla regler och mina extra knep. Resultatet kan aldrig bli något annat än ”nästan”. Nästan som. Nästan smakfullt. Nästan delikat. Nästan ögonfröjd. Nästan nästan.

Det ska vara gott att leva, sa någon för många herrans år sedan. Absolut. Det tycker jag med. Fortfarande. Och jag kämpar så hårt för att få till den där goda smaken. Men det vill sig aldrig riktigt. Det är inte kockens fel när köttet är dåligt och smöret härsket. Det är inte mitt fel att det smakar som det gör.

Jag hoppas fortfarande på en leverans av färska råvaror. Visst är det dumt? Helt sanslöst korkat. Jag vet. Hur som haver. Till dess leveransen är ett faktum får jag fejka det som serveras. Så gott jag kan. Synd. På en så bra kock.

 

Hon i svart

Svart. Det känns tryggt. Okomplicerat. Man blir som en punkt i mångfalden av former och färger. Nästan osynlig.

Därför är mina senaste klädinköp årets överraskning. Vilka härliga färger, sa hon i kassan. Jaa, svarade jag med stundens övertygelse om att jag gjort ett gott köp. Knallrosa. Knallorange. Knallgrön. Knallila. Helt plötsligt kommer jag att synas i mängden. Inte för att det inte redan finns en massa färger. Men för den där knalliga tonen. Jag kommer att sticka ut. Bli som en rörlig neonskylt. Alla kommer att se mig. Har jag tänkt på det? Har jag verkligen funderat igenom hur mitt liv kommer att gestalta sig i fortsättningen? Nej, det har jag inte. Jag bara köpte de där plaggen för färgernas skull. För att de väckte något inom mig. För att de sa ”hej, du behöver oss”. Frågan är bara – gör jag verkligen det?  Behöver jag bli så där väldigt synlig? Jag kanske inte står ut med all uppmärksamhet. Kanske ramlar ihop i en liten hög. Bara så där. Knall och fall. Drop dead gorgeous. Synlig i all min färgprakt, men död. Eller så blir jag den jag borde vara. Synlig. Och levande.

Uppdatering: Den knallgröna bar jag igår. Den lila idag. Jag gillar fortfarande svart. Men också det färgspektakulära. Jag är fortfarande jag. Bara lite annorlunda. Vilket känns tryggt. Knalligt är mitt nya svart. Och det gör mig inget att jag syns. Måste bara vänja mig vid känslan.