© HelenS

Arkiv för september, 2009

I självsprickornas tid

Jag gillar hösten. Men inte det som händer med mina händer.

Höger tumme ser ut att ha blivit skalpelltestad av en ivrig kirurg. Ett djupt snitt i huden. Bara så där. Från den ena dagen till den andra. Blir sprickan djupare kommer tummen att delas mitt itu. Och det är inget jag behöver. En kluven tumme. Det skulle knappast göra mitt liv mer fingerfärdigt eller behagligt.

Och ont gör det. Jag försöker tejpa ihop de återstående slamsorna med några gamla plåster som förlorat det mesta av sin häftande förmåga.

Det blir alltid så här. På hösten. Så fort det börjar bli kyligt på morgnarna spricker kroppen av ilska över att behöva kämpa mot kölden ännu en lång vinter. Kroppen vill inte vinter. Kroppen förbjuder vinter. Men vad bryr sig en vinter om förbud?

Annonser

Hela sanningen. Och inget annat.

Idag tänkte jag leverera en hittills dold sanning.

Det blir en upplevelse långt utöver aha. Bered dig på att slungas ut i förvåningens universum. Är du beredd? Ok. Här kommer den.

 

Såg du? Hörde du? Kände du?

Näe, inte jag heller.

Inget.

 

Han

Det är vackert på något sätt.

Att se hur matkassen gör en ofrivillig kraschlandning på septemberfuktig perrong. Hur brunaktiga pappershöljet trasas sönder och innehållet blottas. Nakna tomater med sin röda mjukhet spricker vid det kyligt hårda mottagandet. Det vita flödet av pastöriserade varor hittar sina egna filer på det lätt lutande underlaget. Det är vackert att se.  

Och ett konkret bevis på att allt handlande får konsekvenser.

Ett bevis på att det liv man äger i sin hand kan väljas bort. För man gör ett val just i den sekunden. Just i den stunden när man släpper allt. När rädslorna manglas, pulvriseras till ofarliga små korn. När man gör det som måste göras, för att hjärtat säger så. Go, go, go! Eller, det finns kanske inget val. Det är kanske inget val man gör. Kanske är det bara ett måste. När man ser det som fattats så länge.  

Det är vackert att se. Hur hon släpper sin matkasse för att rusa ifatt honom, han som nyss passerade henne där på perrongen. Det finns inget val. Det finns bara ett måste. Han.

Diagnos

Jaha. Jag visste väl det.

Jag är ett svin i fårakläder. Ett däckat svin. Trynet vilar tungt mot stians golv. Ett halvkvävt bäää lurar inte ens den godtrognaste varelse. Jag tar av mig ullen. Det är för varmt, jag steks i min egen feberhetta.  

Titta, en fågel som trillat av pinn! säger en förbipasserande.

Jaha. Jag är inte ett svin, after all. Men pilgrimsfalksinfluensa är väl nog så illa?

Miss Match?

En helt vanlig man. Säger han.

Skild. Gillar variation, hyllar dynamiken i tillvaron.

Har en 9-årig son som är hans sol.

 

Så bra.

Då kan jag bli hans moln.

Värd

Är du värd mig? frågade han.

 

 

Nej, knappast.

 

Jag är värd någon bättre.

 

Nej. Nej. Ja.

Kom jag ihåg att köpa en ny toaborste?

Har the Man bevisat att han existerar och dessutom ämnar uppfylla sitt uppdrag att göra mig knäsvag?

Åt jag dillsill direkt ur burken när jag kom hem från jobbet?