© HelenS

Arkiv för oktober, 2011

30 oktober

den samlade mängden av små och stora dörrar,

öppna och stängda,

har en förlamande effekt på handlingskraften och jag förvånas över att jag stundtals ändå kan le och visa tänderna, sträcka mina klentrogna armar högt upp mot mörka skyar i minst 10 sekunder och upprepa ett enkelt mantra ”det är vackert väder idag”

det totala haveriet har ännu inte inträffat, men ändå

 

in eller ut

jag vet varken eller

 

Annonser

Åh nej

Åh nej. Det är alltså så här det känns. När man av någon outgrundlig anledning helt tappat rutinerna gällande kontroll av den närmaste omgivningen, av eventuella onormala förändringar som kan förvarna om hotande fara. Det är alltså så här det känns när man får den akuta insikten av att man precis just nu gått rakt i fällan som ett blint lallande lamm.

De dubbla spärrgrindarna vid entrén stängs bakom mig med en belåten suck. Ännu en krake som aningslöst infångats. Åh nej. Ur djupet av mitt innersta väsen.

Hon står precis innanför ingången och möter mig med ett stort leende. Jag känner mig oerhört förvirrad. Det brukar aldrig stå någon just här och bara … le. Ingen brukar bara stå och le så där utan anledning. Och där, på höger sida, står ytterligare en storleende människa. Båda klädda i butikens företagsmundering. Så ser jag skylten bakom dem. ”Välkommen till mingelkväll”. Åh nej.

Ett litet rött raseri börjar sjuda så smått tillsammans med den oerhörda skämsigheten över att jag inte hann välja min väg i tid och jag hastar snabbt iväg mellan hyllorna för att rafsa åt mig mina förnödenheter. Ska man inte få gå och handla ifred en vanlig vardag utan att behöva råka ut för sådana här tarvligheter? Va?

Under min irrande färd mot kassorna ser jag några kunder med gröna korgar och andra med röda korgar. Minns plötsligt ett tv-inslag om den butik som lanserade denna förkastliga mingelkvällsidé. De som var singlar skulle ha röda korgar. Dubbletterna fick vara så goda och hålla sig till de gröna korgarna. För att inga missförstånd skulle uppstå.

Är glad att jag trots allt inte tappade fattningen helt och hållet i rådande situation. Okej, jag hade famnen full med åtta förpackningar toapapper, 13 liter mjölk,  22 kilo frukt och några glada laxar i stelfrusna poser. Men jag tog i alla fall ingen korg. Så det så.

Ha.

Skitenkelt

Det var betydligt enklare att komma hit än att ta sig härifrån.

Men det är väl så med den väldiga norrlandsskogen. Dess käftar slukar begärligt allt ätbart som kommer utifrån. Spottar på sin höjd ut några oätliga taggutskott. Idisslar resten till en oigenkännlig sörja. Ben som brosk.

Befinner mig antagligen i tjocktarmens mitt för närvarande och är därmed dömd till ett liv i myllan. Det var inte så här jag ville att mitt liv skulle bli! Fast i tarmtunnlarna. Sedan transformerad till näringsrik gödsel som säkrar tillväxten för elaka små tallstruntar och odugliga julgranar. Utforslad den naturliga vägen. Utmatad. Utmattad. Och kolossalt ovillig att verka i min nya uppgift.

Ta mig härifrån säger jag till mig varje dag. Först vädjande. Men ganska omgående i en skarp och uppfordrande ton. Men vad hjälper det. Jag kommer inte mycket längre än sammandragningen av den glatta muskulaturen tillåter.

Som sagt. Det var enkelt att komma hit.

Alldeles för enkelt.

 

Rullanlej

Det ena ger det andra. Allt bara rullar på.

Gör det?

Ställer mig alltid lika undrande inför det faktum att för vissa varelser verkar det mesta i livet ha just det händelseförloppet. Det ena leder till det andra och allt rullar på.

Och jag undrar så hur det känns.

Att inte behöva slita sitt hår i förtvivlan. Att inte behöva jobba så djävulskt hårt för varenda liten grej som man på något sätt tror ska föra livet framåt eller åtminstone i någon annan riktning än bakåt. Inte för att det är något fel med att backa, men det vore ytterst angenämt om allt liksom bara rullade på. Framåt. Eller till höger. Kanske till vänster. Utan att man behövde anstränga sig så överjordiskt. Det skulle räcka med att bara öppna ögonen när nattens vila gjort sitt. Bara öppna ögonen och se, där kommer det ena som ger det andra.

Jag sluter mina ögon i skymningsdiset och förbereder mig på morgondagens insats av framkrystade smulor, som ska utgöra byggstenar för något som möjligtvis kan likna det ena och det andra.

Bebis-blogg

Klara, färdiga, gå

Vi blev klara, färdiga, gå. Nästan samtidigt. Hon och jag.

Jag på söndagen. Hon på måndagen.

Tänka sig.

Vi tog oss igenom, fram och ut till slut.

Jag på mitt sätt. Hon på sitt sätt.

Ett års intensiva studier är äntligen avklarade. För mig. Nio månaders väntan på inträde i en annan värld är över. För henne. Visst, det körde ihop sig en aning där på slutet, det gjorde det. Men jag klarade av mitt och hon klarade av sitt. Vi är färdiga med det som var. Nu väntar nya himlarymder med nya möjligheter. Det är bara att gå. Ut. Eller in. I det universum som omsluter med sin oändlighet.

Klara, färdiga, gå.