© HelenS

Arkiv för juli, 2011

Boink

Boink-boink-boink!

Ett femtontal tennisbollar kommer studsande nedför backen. De flesta i samlad klunga, någon enstaka gör en liten utstickare för att sedan återvända till den ursprungliga formationen. Avståndet mellan oss minskar och den studsande massan visar sig vara ett gäng neongröngula galet överaktiva småknattar.

Undrar bara – varifrån får de allt det där studsiga och hoppsiga? Det där elektriskt bubbliga som inte verkar få plats inuti kroppen, som tvunget måste spränga sig ut åt alla håll och kanter.

Jag ska köpa mig en sån där väst.

Annonser

10

Jag har fått 10 guldstjärnor idag! Plus ett hedersomnämnande. För väl genomförd vardag. Tänka sig. På en simpel gråväderstisdag har jag blivit prisad på detta oväntade sätt.

Av mig själv till mig själv.

Det är så det funkar. När man har en sked, en gaffel, en kniv, ett glas, en tallrik, en tandborste. En av varje och alldeles ensam svarar  man för håransamlingarna i hörnen. Men så plötsligt blir man rosad. Belönad. Uppskattad. Utan egentlig prestation.

Från mig till mig.

På så vis samlar man ihop eget supportkapital som kan sättas in på banken. En buffert att vila i den dag synapserna får kortslutning och man inte vill något alls, bara sitta i ett trångt litet hörn med uppdragna knän och stirrande hålögon. Då kommer det sammanlagda värdet att finnas i systemet. Det kommer att syresätta blodet och hålla lungorna vid liv. En sorts livförsäkring. Livförlängning. Tills viljan vaknar.

10 guldstjärnor idag.

Jag är nöjd.

Äschika

Man ska vara mjuk, söt och god. I alla fall om man är nektarin. I valet mellan nektarin och persika blir det alltid den slätskaliga frukten som får ynnesten att färdas genom min matsmältningsapparat.

Men. Jag måste tillstå att jag inte är helt tillfreds med situationen. Har väntat i flera dagar på att den ska mjukna till. Nektarinen som jag respektlöst gett artnamnet äschika. Inget händer! Jag klämmer och klämmer och möts av en ständigt stenhård yta. Dag efter dag efter dag. Det gör mig förargad och besviken, eftersom jag är fullkomligt övertygad om min sak – en nektarin ska vara mjuk, söt och god.

Nej, nu krävs det aktion och krafttag mot hårda nektariner. Man får väl ta och spränga en liten bomb nere vid macken. Då får polisen något att göra en stund och man kan i lugn och ro positionera sig vid fruktdisken i närmaste butik och med sitt medhavda automatvapen massakrera ett 90-tal frukter som inte håller måttet. Allt omoget ska bort. De har inte rätt att få växa till sig. Inte rätt att följa sin väg, utbilda sig, resa i världen, bilda familj. De har inte rätt att sms:a, säga hej eller vakna på fel sida. De ska inte få leva sitt liv, bli en fröjd för ögat och sprida väldoft omkring sig.

Jag gillar nektariner. Men de måste vara mjuka, söta och goda.

***Mitt djupaste deltagande till Utöya-offrens anhöriga, till Norges folk och till världens demokratier som skändas genom illdåd som angriper allt vad värdig människosyn heter***

Semesterrester

Min semester är slut och de ligger där som en klibbig anklagelse. Böckerna. Kladdiga och krävande – de vet exakt hur man gör för att lämna permanenta fläckar i mitt solkiga samvete.

Läs! Nu!

Bokstäverna framställer sina krav på ett mycket påträngande och otrevligt sätt. Jag gillar inte den febriga intensiteten i deras attacker.

Fönstren gör samma sak och har så gjort i långliga tider, långt före böckernas tideräkning. Tränger sig på med absurda krav på renhet. Kräva, krävde, krävt. Att bli putsad och genomskinlig är tydligen ett minimikrav för lysande utsikter. Det är ju så viktigt med transparensen.

Vill inte! Har ingen lust!

Min ständige övervakare laddar några förmaningens ord om att man sannerligen måste ta itu med sådant man inte vill bara för att man måste.

Måste? Vaddå måste? Jag måste ingenting.

En tämligen ihålig och klanglös deklaration. Det finns ingen botten, inget tryck i mitt försök att vara egensinnigt självständig och oanpassat bekymmerslös. En tam provokation utan substans. ”Jag måste ingenting” piper jag igen och känner ändå en viss stolthet i att jag trots allt inte dragit igång maskineriet, vare sig när det gäller att tyda tidens tecken eller befria världen från dess orenhet.

Men samvetet spiller ingen tid, gnager omsorgsfullt runt lustens kanter och frossar sedan i viljans fyllning tills alla fat är tömda.

Ur funktion

Mitt neutrala minspel röjer sällan några som helst känsloyttringar. Det är därför jag inte har några skrattrynkor. Han, upptaget stabil och korrekt, verkar vara av ungefär samma material. Inte så tänjbar åt något håll, med en lätt dragning till det utslätat diplomatiska.

Vi brukar ses i det sociala rummet ibland. Byter ett enkelt och kort ”hej”, som en bekräftelse på att vi noterat och tillåter varandras existens på den begränsade ytan. Det är därför jag inte förstår. Varför. Orsaken till att jag idag råkade le när ”hej” lämnade mina stämband för vidare transport ut i världen. Kanske var det bara ett tillfälligt spastiskt muskelryck. Hur som helst, det hände. Helt okontrollerat och fullständigt över gränsen. Bara sådär.

Måste vara nå’t tekniskt fel. Dags för tusenmilaservice.

Fragment

Om du någon gång har suttit vid ett bord och på ett golv som lutar framåt/nedåt så vet du exakt hur det känns. Man får utgöra någon slags motvikt för att inte allt ska rasa iväg. Luta sig bakåt, knipa med tårna och ta till alla knep man kan.

Jag satt vid ett lutande bord, på ett lutande golv. Det fanns fler bord i rummet, icke lutande, men alla var upptagna. På alla bord en symaskin, färdig att användas för den som kunde trä tråden. Jag hade aldrig sett någon liknande monstermaskin förut. ”Ni har två timmar på er” sa glasögonfröken. ”Under den tiden ska ni dels hinna göra de lagningar som behövs på plagget ni får här, dels göra ett skriftligt prov”.

Svetten trängde fram och jag fick fjärilsmage och blev alldeles stirrig och vimsig och så långt från fokuserat organiserad man kan bli. Vad skulle jag börja med? Tittade mig omkring, några började med det skriftliga provet, andra tryckte ivrigt på monstermaskinspedalen och svischade  snitsigt sina tygstycken fram och tillbaka.

När det återstod en halvtimme satt jag fortfarande och försökte trä nålen.

* * * * * *

Igår träffade jag C. Vi ses inte så ofta nuförtiden. Hennes huvud är löst och vid minsta oförsiktiga vridning åt något håll kan det lossna. Hon är van vid  det. Och beroende. Beroende av att någon plockar upp huvudet och sätter tillbaka det på hennes hals. 

”Att vara eller icke vara” tänker jag medan jag står där med hennes huvud i min hand. Sedan minns jag inte mer.

Dumt

Någon har gjort ett misstag under resans gång. Ett misstag som blev första länken i en kedja av förspillda tillfällen och felaktiga beslut, helt utom min förmåga att påverka. Jag kan inte se att det skulle finnas någon annan förklaring.

Men nog är det slöseri alltid. Med mina utmärkta kvalifikationer att nå den stjärnstatus jag förtjänar. Jag, en social och folkskygg ensling, gillar inte stoj och stim och glammiga festligheter där det förväntas att man ska visa upp sig för folk och fä. Nej. Jag är en superhemlig stjärna, en supernova som exploderar i min egen tid i min egen galax. En miss Universum i förskingringen.  Mystikfaktorn är hög och jag ouppnåelig.

Som sagt. Någon har gjort ett misstag. Någonstans på vägen. Så dumt det kan bli.