© HelenS

Arkiv för juli, 2010

Man kommer av sig

Man kommer liksom av sig ibland. Allt rullar på och så plötsligt hackar det till i maskineriet. Och man kommer av sig. Vissa saker tappas kanske på vägen. Annat lägger man ifrån sig, men glömmer var. Det kan gå långliga tider innan man ens märker det. Att något fattas.

Något fattas.

Och jag minns inte längre hur man gör. Men, om jag mot förmodan skulle minnas kanske jag inte längre kan?

Så dumt. Klart jag kan. Det är väl som att cykla. Fast jag vet ju inte säkert. Förrän jag har försökt. Så jag försöker nu.

Liten morgonbön: Käre Gud. Hoppas Ni har hälsan allt är bra med dig. Jag har inte hört av mig på länge, jag vet. Inte bra. Verkligen inte alls bra. Jag kan bara hoppas och be att du inte kör med straffränta och sånt.

Det jag egentligen tänkte säga är bara att jag känner mig lite, hur ska jag säga, orolig. För framtiden. Den som kommer imorgon, nästa dag och nästa dag. I flera år framåt. Och du vet varför. Jag vet att du vet. Jag skulle bara behöva veta att jag inte behöver oroa mig. Så om du kan meddela mig vore det bra. Messa. Eller maila. Så jag vet. Att allt blir okej.

Det var väl allt just nu. Tack så länge. Och sötaste Gud, glöm inte att messa mig, okej? Hej!

P.S Tack för att det regnar idag igen!

 

Annonser

Tack gode Gud

Regn.

 

Tack!

 

.h.örnet

inmålad i hörnet - jpeg.jpg

– Nämen, har du målat in dig i hörnet nu igen?

– Ja?

– Men lilla stumpan … lär du dig aldrig av tidigare misstag?

– Jo. Och jag är inte någon liten stumpa. Jag är en stor. Stumpa.

– Ändå fortsätter du på samma sätt?

– Javisst. Jag gillar att få lite färg på fötterna. Det där sagolikt mjuka kletkladdet som omsluter fossingarna är ljuvligt för både själ och häl. Du borde testa det någon gång! Förresten, medge att jag lämnar bestående avtryck i den här världen.

– Tycker mest det verkar vara en modifierad och färglagd sanning. Ett sätt att vrida och vränga varje misslyckande till en akt av strategisk fulländning. ”Det ska vara så här, det var så jag planerade hela tiden”. I själva verket är katastrofen uppenbar för vem som helst.

– On the prick, min kära frände. Nästan prickcis, åtminstone. Det kanske inte skulle vara så här, men nu är det så. Jag transformerar så här till så där, från det ena till det andra. Efter bästa förmåga. Olycka blir till lycka. Medge att det är ett kreativt förhållningssätt till livet.

– Nja. Jag tycker snarare det kallas missbruk. Missbruk av förmågan att analysera, reflektera och använda tidigare erhållna kunskaper i nya sammanhang.

– Varför säger du så? Du vet att jag gör det. Analyserar. Reflekterar. Tillämpar. Annars skulle jag inte vara den jag är idag. Ditt problem är att jag måste ta mig ut ur fyrkanten ibland. Att linjerna blir förstörda och att jag gnager på de givna ramarna. Så. Nu har jag inte tid med det här längre. Det finns så många golv att måla. Hej!

 

Beebopaluula

jul 2009 116 - s.JPG

Proppar i, y’all.

Jag gör det hellre än bra.

 

Mitt vilda liv

Rantar runt på det inhägnade området och tar in upplevelsen av vilda djur i fångenskap. Den ena arten mer sällsynt än den andra. Helt makalösa djur, men även små grupperingar av vad jag uppfattar som mamma-pappa-barn. Det kan i och för sig även röra sig om tillresta fastrar och mostrar. Jag frågade inte.

Okej. Alla är de mycket sevärda och fantastiska varelser. Guerezor och galna järvar i all ära, jag vill inte på något sätt förringa dem. Men. När allt kommer till allt så är det ändå hörnan med små ulltussar jag gillar bäst.

kattungar 008 - detalj - s.jpg

 

Bland virvlande citroner och rosiga nypon

Vad gör du? Leker du tafatt eller är du bara osäker på vilken väg som är din här i livet? Du fladdrar runt i till synes slumpartade riktningar med andra citroner i skiftande färger, från klaraste gult till solblekta toner.

Kanske är du ännu rusig av gårdagens virvlar runt nyponrosens söta doft. Fullt förståeligt, i så fall. Den tunga doften är bedövande och tränger sig på lika objuden som mina tankar om det jag inte kan förstå. Doften och tankarna som följer med varje nytt andetag.

Andas in. Ett, två, tre.

Jag är rädd.

Andas ut och säger det igen, långsamt. Jag är rädd.

Rädd? Ja. För döden. Eller snarare för att vara ensam på det fjärde, just när det ska ske. Vid själva övergången. För man vet ju inte hur den blir.

Den kanske blir en gruvligt plågsam kamp på liv och död. Man kanske har utomjordiskt ont och med krossade ben försöker kravla sig upp innan sju, åtta, nio, tio. Innan kvävning och kramper gör v-tecknet. En på förhand given förlust mot en all time winner, en world champ i tungviktsklassen. Man är chanslös redan från början. Så mycket kamp för så lite seger. Döden verkar fortfarande vara i sitt livs form, efter alla dessa år. Och man har förlorat, vrider sig i plågor. Ensam. Utan någon som håller handen när andnöden blir alltför svår.

Eller. Man tar sig kanske en eftermiddagslur och vaknar inte i tid till kvällsteet. Man somnar in. Lugnt, Stilla. Utan att blinka sker övergången till Annanstans. Och man vaknar inte i tid till något alls. Men å andra sidan, man har ju hela evigheten på sig.

Jag tänkte mycket på döden för några dagar sedan. Då när jag låg i kramper och hjärtat lekte prästens lilla kråka. När frossbrytningar och illamående gjorde mig oförmögen till något annat än att bara försöka ligga så stilla som möjligt. Ett tappert försök att undvika kortslutning i hela systemet, allt medan rädslan borrade in sina vässade klor i mitt bröst och väste fram sina klagovisor om Lidanden och Ensamma dödar.

Det måste vara något fel på mig. Inuti. Borde jag besöka il dottore? Förmodligen. Men jag är ju inte sån. Piper inte för tillfälliga avbrott. Antagligen inte ens vid det avbrott som blir det sista. Och då är det försent. Sån är jag. Rädd och för sen.

Så, vad vill jag säga med det här? Tja, det vete kornknarren. Uppenbarligen att jag är rädd för att vara ensam vid vägens slut. Men det är också en sorts påminnelse till dig, lilla citron. Du som irrar runt i världen med de dina. Var lite tacksam för det, är du snäll. Var lite tacksam för att du inte är ensam. Du kanske har barn. Nära till föräldrar. Vänner. En alldeles särskilt älskad citron på vinglängds avstånd.

Oavsett vilken typ av relation det är, var lite tacksam. Kanske inte så lite heller. Ganska mycket tacksam vore på sin plats. Och hur slitet ordet än är kan jag inte hitta något bättre just nu.

Vårda.

Vårda den eller dom du har i din närhet på det att du icke må träda in i det sjätte stadiet kvalfylld och ensam.

Se så. Virvla vidare nu. Medan du kan. Men inte ensam. Lova mig det. När nyponrosens dagar är över är slutet nära.

Flyg inte ensam, lilla vän. Lova mig det.