© HelenS

Arkiv för oktober, 2010

Sängläge

Annonser

Så jobbar ett proffs

blåmärke 002 - detalj - s.JPG

Bra jobbat och tack ska jag ha.

 

På det lilla viset

Jag uppskattar punktlighet. Att man kommer i tid. För sent är inte bra. För tidigt är bättre, men inte bra. Alldeles för tidigt är åt helskotta för uruselt.

”… ökad molnighet … tilltagande vindbyar … med risk för snö”

Jaha. Med risk för snö. Lite för alldeles fruktansvärt mycket för tidigt, va?

Men, men. Var påsssitiiiiiiiiiiiiv, som min gamle chef brukade säga. Jippiyeaay och yiihaaa.

 

Fram med stjärtlappen.

 

Sisådärja

Var hos fru Friselius idag.

Alltid lika spännande. Man vet aldrig hur resultatet blir. Livet kan ta nya oförutsedda riktningar på bara någon sekund. En sax kan få psykbryt. Ett rakblad kan slå slint och helt plötsligt sitter man där med skinande flint.

Det kan i och för sig vara vackert. Att vara helt skallig.

Men den typen av skönhet är inget som lockar mig just nu. Jag vill ha mitt hår som det är.

Och nu har jag det så. Som det är. Bara lite finare i kanten.

 

Osköndag

Camilla? frågade han.

Nej. Mårilla. Svarade jag. Inte. Men det var på vippelivippen att jag hade bytt namn där och då. Till Mårilla. Det känns liksom naturligt när man snuddar spygränsen för vad som är uthärdligt i oro. Med förra helgen i färskt minne visste jag att det här sannolikt skulle bli ännu en icke angenäm stund att lägga till handlingarna.

Men okej. Ny dag, nya möjligheter. Man måste tänka positivt. Och man måste utmana sitt illamående.

Det är många som gifter sig idag, sa han.

Jasså jaha, sa jag.

Sedan oljade han in sina händer och placerade dem i ländryggens nedförsbacke. Med ett jämnt tryck lät han systemet komma igång. Efter en tid av driftstopp i genomströmningskanalerna var det här precis vad jag behövde. Trots allt. Nacken skrek ”aj!” mest hela tiden och skulderbladen vrålade ”jag vill gå hem!”

Men här är det faktiskt jag som bestämmer. Man går inte hem bara för att det råkar göra lite ont. Nej. Man stannar kvar. Man tiger och lider mitt i det ontigaste. Man håller ut, tills musklerna ger upp och viftar vit flagg.

Vi bytte papperslappar med varandra och tack & hej och välkommen åter.

Sedan gick jag hem och stekte kyckling.

 

Så går det …

… när man går på gatan som en annan glädjeflicka.

Man blir platt.

hej 3 - s.JPG

 

Tursdag

gå här 002 - s.JPG