© HelenS

Arkiv för september, 2010

Kent

Han påminner mig om någon.

Rotar i minnesarkivets solkiga mappar. Där. Den som söker hon finner.

Kent.

Han påminner mig om Kent. Och jag slussas tillbaka i tiden, till slimmade v-jeans och svajiga grammofontallrikar. Till kompakta oxjärpar och feta isterband. Till begagnade böcker omsorgsfullt inslagna i blåblommigt hyllpapper. Till fuktiga blåstenciler, vars doft var bedövande obehaglig – men ändå var man där med nosen och andades in. Jag är tillbaka i en ranglig bänk med gnisslande gångjärn och repigt lock.

Jag avskydde den.

Kanske inte just bänken i sig. Men själva placeringen av densamma. Framför Kent. Jag avskydde hans beniga klåfingrar som drog mig i håret helt oprovocerat. Avskydde linjalens missiler som attackerade min rygg när jag minst anade det. Fröken måste ha undrat varför det alltid låg små slemmiga suddgummibitar nedanför min bänk.

Jag bad honom sluta. En gång, två gånger, tio gånger. Vilket var fullständigt meningslöst. Han var inte mottaglig för kommunikation och saknade helt insikt i hur hans brutala närmanden kunde vara kränkande, hur han kunde göra mig eller någon annan illa. Kanske visste han precis vad han gjorde. Jag vet inte. Men han bad aldrig om ursäkt.

Nej. Hans värld var helt enkelt inte min värld. Hans språk var inte mitt språk. En hårdhänt knuff kunde betyda ”hej, vad kul att se dig”. Å andra sidan kunde det lika gärna betyda ”ur vägen, brudjävel”. Vad han egentligen ville får jag aldrig veta. Ett kraftfullt ryck i mitt glänsande hårsvall kanske var det närmaste han kunde komma en vänskaplig gest. Det fanns säkert någon mer eller mindre vetenskaplig förklaring till hans beteende. Det gör det alltid.

Men jag höll ut i min ignorans. Det var liksom enda sättet. Tystnaden kväver långsamt, men effektivt. Tystnadens kala väggar, omöjliga att spränga sönder. Ett tomrum som omsluter ända in till döden. Den där tystnaden var hans svaga punkt och den skrämde honom mer än allt annat. När inte ens hans provocerande elakheter gav någon reaktion, vem var han då? Vem var han när tystnaden vann över illviljan? När tomheten triumferade?

Ingen. Han var ingen.

 

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.   

                                                                    (Hjalmar Söderberg)

 

Annonser

En gårdagens, varsågod

Jag har varit här förut. För länge sedan. På den tiden då visarna tickade i jämn rytm utan att stanna för ett enda rödljus. Då, när det alltid fanns nya sånger att sjunga. Nu är allt samma. Samma blankbonade golv, samma äggula korridorer. Samma doftblandning av rengöringsmedel och varma smårätter i passagen mellan A och B. Samma samma, men ändå inte. Jag har varit här förut, jag ska inte stanna här, jag ska dra vidare. Ska. Om en stund. Först ett måste bland andra måsten. För om jag inte gör mitt måste kanske jag ångrar mig en regnig dag.

Rakt fram, till vänster, till höger och i den andra trappan av två möter jag en vitrock som seglar förbi med trött och håglös blick. Min uppenbarelse räddar tydligen inte hans dag. Sedan Framme. Jag träder in i tystnaden. Här finns ingen välkomstkommitté, ingen som noterar min närvaro. Endast två uniformerade kvinnor i sliten soffa och en krokig dam i brungrå fåtölj. Min uppenbarelse skakar tydligen inte om deras dag.

Jag sätter mig på en armlös stol nära dörren till evigheten. Trettio minuter kvar. Mammut, mamelucker, mamsebamse. Mammut, mamelucker, mamsebamse. Dödar några sekunder genom att rabbla en ramsa som ska ta udden av anledningen till att jag är här. Min mage kurrar på ett olustigt sätt. Den vill inte vara här. Inte jag heller. Plötsligt utökas vår väntande lilla skara med två kvinnor, varav den ena ackompanjerar sin entré med en samling obegripliga läten. Den ljudliga kvinnan går runt till oss andra. Hon säger ingenting nu, men hälsar på var och en av oss genom att artigt bocka och ta i hand. Jag känner mig plötsligt välkommen till världen.

Mammut, mamelucker, mamsebamse. Och så är det min tur. Hon är en han. Vilket känns lite obekvämt just i det här sammanhanget. Men, men. Män har också rätt att vara sjuksköterskor. Efter ett faktiskt konstaterande att jag är jag ber han mig ta av allt som skiljer honom från en grundlig granskning av min ytliga struktur. Jag skalar motvilligt av mig mina skyddande lager. Så. Färdig. Endast iförd mina jeans och med armarna-uppåt-sträck blottar jag den lilla härlighet jag nu har att bjuda på. Han tittar noga. Skriver i sin journal. Da må vi alldeles strax gå in till andra rummet for å ta bildene, säger han. Han har väldigt röda ögon. Men det blir väl så om man stirrar på bryster hela dagarna. Eventuellt i kombination med något annat. Jag funderar över vilken drog han går på. Av någon anledning gör jag alltid det när jag träffar vårdpersonal. Hög som låg.

Strax är ett synnerligen relativt begrepp. För det dröjer innan föregående patient är klar. Det dröjer alldeles förskräckligt länge. Kanske fem timmar, fast mer troligt rör det sig om fem minuter. Men ändå. En evighet i sig. Vi sitter där och språkas vid om ditt och datt, Rödöga och jag. Det är ingen drömsits för min del. Inte ens en mardröm man kan vakna upp ifrån. Sitta så där, barbröstad och dan, i konversation med en främling samtidigt som man ska försöka verka naturlig och obesvärad. Jag fryser. Känner mig sårbar. Och en aning slampig. Men han håller ögonen stadigt på datorskärmen och söker endast flyktig ögonkontakt.

Evigheter varar sällan längre än att man fortfarande är vid liv och nu är stunden inne att bekanta sig med den som kan skåda mina allra innersta hemligheter. Jag får ställa mig nära mr Röntgenapparat och jag måste hålla ena armen si och andra armen så och näsan måste peka uppåt. Å så bare slappe av rikti gott med axeln så blir det grett da. Rödöga repeterar frasen flera gånger. Jag är tydligen spänd som en stålfjäder. Inte av välbehag dock. Å så bare slappe av? Jojo. Lätt för dig att säga.

Jag slapper av efter bästa förmåga, vilket i praktiken innebär en muskulär och viljestyrd aktion utan dess like, allt i syfte att åtminstone ge en synvilla av att jag har en lös och ledig approach till livet och till dylika situationer i synnerhet. Vet inte om min insats dög eller om han bara gav upp till slut. När Rödöga för nittioelfte gången finjusterat min position förs plattorna långsamt ihop och pressar samman min ena gödningskälla till tjockleken av ett frimärke. Bzzz. Sedan samma procedur med andra sidan. Bzzz. Efter ytterligare två bzzz är det klart och jag går bakom en grön skärm för att klä min manglade lekamen till värdighet, för att om möjligt uppnå den ärbarhet som nyss gick förlorad.

Lättad efter den intensiva anspänningen och med välknådade bröst träder jag därefter ut i den verklighet som återstår när dagen lider mot sitt slut. En verklighet bestående av en trasig toalett som skriker ut sin högsta önskan om att bli helad. Av fluffiga dammråttor som inte vill leva längre och en tvättkorg vars innehåll har förökat sig ovanligt mycket för årstiden. Av tio missade samtal och trettiosju olästa mail.

Snälla, inte nu. Jag vill bara sova.