© HelenS

Så var det dags igen. Att inträda i förnedringens högborg, rätta in sig i ledet och krumryggad stå med mössan i hand. Dags att nedslagen sitta på Fröken Fnysings avhyvlingsbänk, bli tillplattad och tillintetgjord som den odugling man nu en gång är.

”Har du någon utbildning då?” Fröken Fnysing granskar mig intensivt och sänker min skälvande kropp tio pinnhål ned i avskumsgropen.

”Tänk för att jag har det, din nedrans skräckuggla!” vrålar jag. I mitt inre.

Stränga förhållningsorder, inställelseplikt, samt ett ton dokument blir min allmosa. Vatten och bröd får jag fixa bäst jag kan. Dags att lämna plats åt nästa krake. Stackars sate.

Fröken Fnysing förblir i sittande maktposition medan jag utmattad kravlar mig upp. På stående fot fäller jag ut hornen och bockar & bugar så hårt jag kan.

Annonser

Tant Hedda

Hon talar om tingens förgänglighet och slutets oundviklighet. Om den härskna mjölken, den tomma fåtöljen och silverskeden som förlorat sin glans. Om tvekande händer, ödsliga stränder och brända broar. Om allt det ogjorda som lämnat bestående frågetecken och det gjorda som inte går att redigera. Om rosen som blev uppäten av mördarsvamp och äppelträdet som tynade bort. Hon talar om döden och jag har inte mycket att sätta emot.

En dag ska jag också dö. Men alla andra dagar ska jag leva.

 

Nyllekonglomeratet

De frågar varför jag finns när jag varken gör statusuppdateringar eller inlägg. Svarar att mitt konto föddes en svart natt när jag blev tvingad, utpressad, hotad. Därför finns jag, fast ändå inte.

”Tvingad? Nej, nu ljuger du allt” säger de och spänner stålögonen i mig.

Ja, nu ljuger jag allt. Men det gör inget. För mitt lilla fejs å jag gör precis som vi vill. Om vi vill. När vi vill. Hur vi vill.

 

Elsa

”Knax, knax!”

”Vem är det som knaxar på min dörr?” frågar jag misstänksamt.

”Det är söta Elsa från Baggetorp med en påskgåva!”

Jag känner en Elsa. Hon är visserligen söt, men inte från Baggetorp. Den här Elsa låter dessutom väldigt raspig på rösten och harklar sig påfallande likt en ful fisk från förr.

”Jag vet att det är du som är här och häxar dig. Nu igen. Försvinn!”

”Nä, det ÄR inte jag. Lovar! På heder å samvete å mina fina fenor”

Där någonstans var det hela avgjort och avslöjandet ett faktum. Säger bara det, försök inte lura mig fjärde april. Tänk inte ens tanken.

 

Ägg i skägget

Några tröstande ord om att det kunde varit värre gör inte saker och ting mindre kletigt. Men faktum kvarstår. Det kunde faktiskt varit mycket värre. Skägg i ägget.

Air

Han var snäll. Visst var han det. Lugn och trevlig. Visst var han allt det och mycket mer. Så mycket mer av det som ryms i ett universum. Så många svarta hål och helt okända system av förvirrade planeter som skapat sina egna omloppsbanor. Så många komplicerade tonlägen som endast uppfattas av den som verkligen lyssnar.

Han talade. Visst gjorde han det. I högtydlig tystnad. Men hur väl känner man en röst, ett bröst man tidigare lutat sig mot? Hur väl vet man vad som flyter i ådrorna, vilka signaler som fortplantar sig från begynnelsens tanke till till handens rörelse på reglaget som låser alla andra ute? Något främmande rör sig därinne under rofyllda andetag, ropar tystnad-tagning-action, kräver blod och allas blickar på det uppenbara.

Mu och Mä

”Jag vill ha bredare axlar” sa Mu.

”Bredare axlar?” sa Mä.

”Ja, bredare axlar! Jag behöver det i min dagliga gärning. Ju större ansvar, desto bredare axlar” sa Mu.

”?” sa Mä.

”Du förstår, det måste finnas någon som axlar ansvaret. Någon som tar på sig uppgiften att stå sist i kön, som hamnar längst ned på listan och aldrig riktigt når fram till hötappen. Någon som alltid drar nit och gör att man kan känna sig lite lyckligare lottad. Det måste vara så. Annars skulle min närvaro vara fullkomligt meningslös” sa Mu.

”Den enes olycka, den andres lycka? Ja, det låter väl rimligt. Jag lovar att göra mitt allra bästa för att bidra till ditt meningsfulla liv!” sa Mä och skuttade lycklig ut i vårsolen.