© HelenS

Spiralia

Den hänger där.

Hänger där, som en trygg och stabil brandstege. Knappt inom räckhåll, vilket verkar vara det läge brandstegar trivs bäst i. Lite så där lagom otillgängliga. Distansierade från kreti och pleti. ”Söker du räddning? Välkommen hit. Om du kan.”

Den hänger där. Tacksamheten.

Att nå den kräver en ansträngning. Om jag sträcker mig längre ut än jag törs, kanske jag kan lämna det här jämmertornet, detta destruktiva bygge av cementerad självömkan och dekonstruerade visioner.

Tacksamheten.

Att nå den kräver ett beslut. Kastar mig ut.

Vet inte hur, men på något sätt greppar jag nedersta stegpinnen. Ett fast handgrepp gör att man lever längre, sa Rapport-tanten. Det är bara att hålla i, hålla ut, hålla fast. Vilket är särskilt viktigt när nykläckt nedåtspiral hugger tag i mina fossingar och tar fart mot nya dalar.

Jag kommer att bli väldigt lång och smal. Och spiralig.

Annonser
%d bloggare gillar detta: