Soscha

- Soscha, soscha?

Vi möts på vintervit väg och jag är tvungen att gå närmare för att om möjligt uppfatta den ställda frågan. Hon, inpackad i alldeles för stor dunjacka, upprepar sitt ”soscha, soscha?” och jag lämnas återigen i total ovisshet om vad saken gäller.

Hon håller ett fast grepp om sin barnvagn med ena handen och i den andra viftar hon med ett vitt kuvert. Avsändaren visar sig vara socialförvaltningen, aka soscha.

Vi är helt och hållet i tjottahejti vad soscha anbelangar och jag pekar åt andra hållet. Försöker beskriva hur hon ska gå, men hennes uppgivna ögon säger mig att hon inte förstår något av vad jag säger. Varken på svenska eller engelska.

- Okej, jag följer med, säger jag överdrivet tydligt samtidigt som jag pekar in mot centrum. Vi går tysta och långsamt mot målet. Hon verkar något tveksam över vägvalet, men följer med i brist på annan vägvisare.

Så är vi framme vid soschas ingång. Hon ger mig ett varmt leende och säger tack. Jag nickar tillbaka med ett ”ha det så bra”. Förhoppningsvis möter hon goda och vänliga människor därinne, som inte kör över, avfärdar och utvisar.

Mitt uppdrag är genomfört och avslutat. Känner  mig fånigt god, lite som urtypen  för den hjälpsamma medmänniskan. Kanske kan jag bli, om inte helt igenom god, så åtminstone något godare än jag normalt är. Det här var ännu en av de oräkneliga språngbrädor som kommit i min väg, de avstamp som resulterat i ett tillfälligt svanhopp men som aldrig riktigt mynnat ut i någon varaktig färd mot godhetens vänliga land. Kanske var det bara en släng av den goda julen som nästlade sig in i mina synapser? Nåväl. Det är som det är med den saken. Min förhoppning är dock att 2012 ska bli ett gott år. Till dig. Till mig. Nytt blir det i vilket fall. Till alla.