Aftonbubbel

Det här året är snart slut.

Men vad hjälper det.

I morgon börjar ett nytt.

 

Sapientia

”Du har klokskapen inom dig” säger hon. ”Lyssna till din inre röst. Den kommer att berätta för dig vad du ska förmedla till din omvärld”.

Hm. Jag lyssnar.

Min visdomstand säger mig att hålla käften.

 

 

Lykka

Jag kan i alla fall stava till det.

På mitt sätt.

 

Fu och Fä

”Jag vill klippa mig” sa Fu.

”Klippa dig?” sa Fä.

””Ja, klippa mig! Klippa alla mina band som binder till oväsentligheter. Kapa alla strängar, knipsa av alla hållhakar som biter sig fast till förbannelse” sa Fu.

”Annars är långt hår trendigt nu. Lite så där 70-talsaktigt” sa Fä.

”Långt hår? Jag vill klippa mig!” sa Fu. ”Klippa till mig riktigt ordentligt så att jag aldrig gör om samma misstag igen.”

”Tror du verkligen att det hjälper? Med helsnaggat?” sa Fä.

”Rejält tillklippt med utslagna tänder och krossade knäskålar kommer jag att framstå som handlingskraftig och villig att agera för att förändra situationen, någon som tar tag i sig själv, som inte väntar på att bli uppsopad och nedspolad. Någon som inte halkar omkring i den allmänna lervällingen och slutar sina dagar positionerad i uppgiven fosterställning utan ett enda synligt sårspår av umbäranden” sa Fu.

”Det låter lite väl brutalt. Jag vet en bra frisör” sa Fä.

”Försent. Klippt & klart!” sa Fu.

 

 

Labor Futura

Hoppar i raderna, insvept i någon slags febril disharmoni med inslag av total likgiltighet. Letar efter eldskriften som storslaget ska kungöra min rätta plats här i världen.

Herr Tvivel är närmaste följeslagare och lutar sig tungt mot min tillkämpade framåtanda. Ju fler länkar som öppnas i den kraftigt naggade förhoppningen att det här kanske, kanske, kanske, möjligtvis, eventuellt kan vara en uppgift jag förmår utföra, slutföra – desto djupare blir insikten. Slutförvaring nästa, inkapslad i Fasernas fasa.

Eller vänta, kanske det här? Inklämd mellan ”Fotograf” och ”AD” ligger min framtid: ”Zombiestatist”. Javisst.

 

Re.nom.mé

”Hård. Men rättvis.” Brukar det sägas om henne. Med all rätt.

Om mig sägs det något helt annat. Med visst fog.

”Mjuk. Men skoningslös.”

 

Spiralia

Den hänger där.

Hänger där, som en trygg och stabil brandstege. Knappt inom räckhåll, vilket verkar vara det läge brandstegar trivs bäst i. Lite så där lagom otillgängliga. Distansierade från kreti och pleti. ”Söker du räddning? Välkommen hit. Om du kan.”

Den hänger där. Tacksamheten.

Att nå den kräver en ansträngning. Om jag sträcker mig längre ut än jag törs, kanske jag kan lämna det här jämmertornet, detta destruktiva bygge av cementerad självömkan och dekonstruerade visioner.

Tacksamheten.

Att nå den kräver ett beslut. Kastar mig ut.

Vet inte hur, men på något sätt greppar jag nedersta stegpinnen. Ett fast handgrepp gör att man lever längre, sa Rapport-tanten. Det är bara att hålla i, hålla ut, hålla fast. Vilket är särskilt viktigt när nykläckt nedåtspiral hugger tag i mina fossingar och tar fart mot nya dalar.

Jag kommer att bli väldigt lång och smal. Och spiralig.

Fröken Fnysing och Oduglingsjäklarna

Så var det dags igen. Att inträda i förnedringens högborg, rätta in sig i ledet och krumryggad stå med mössan i hand. Dags att nedslagen sitta på Fröken Fnysings avhyvlingsbänk, bli tillplattad och tillintetgjord som den odugling man nu en gång är.

”Har du någon utbildning då?” Fröken Fnysing granskar mig intensivt och sänker min skälvande kropp tio pinnhål ned i avskumsgropen.

”Tänk för att jag har det, din nedrans skräckuggla!” vrålar jag. I mitt inre.

Stränga förhållningsorder, inställelseplikt, samt ett ton dokument blir min allmosa. Vatten och bröd får jag fixa bäst jag kan. Dags att lämna plats åt nästa krake. Stackars sate.

Fröken Fnysing förblir i sittande maktposition medan jag utmattad kravlar mig upp. På stående fot fäller jag ut hornen och bockar & bugar så hårt jag kan.

Tant Hedda

Hon talar om tingens förgänglighet och slutets oundviklighet. Om den härskna mjölken, den tomma fåtöljen och silverskeden som förlorat sin glans. Om tvekande händer, ödsliga stränder och brända broar. Om allt det ogjorda som lämnat bestående frågetecken och det gjorda som inte går att redigera. Om rosen som blev uppäten av mördarsvamp och äppelträdet som tynade bort. Hon talar om döden och jag har inte mycket att sätta emot.

En dag ska jag också dö. Men alla andra dagar ska jag leva.

 

Nyllekonglomeratet

De frågar varför jag finns när jag varken gör statusuppdateringar eller inlägg. Svarar att mitt konto föddes en svart natt när jag blev tvingad, utpressad, hotad. Därför finns jag, fast ändå inte.

”Tvingad? Nej, nu ljuger du allt” säger de och spänner stålögonen i mig.

Ja, nu ljuger jag allt. Men det gör inget. För mitt lilla fejs å jag gör precis som vi vill. Om vi vill. När vi vill. Hur vi vill.